Hållbar mobilitet i mer än bara centrum : transportparadoxen mellan stadens centrum och periferi

Abstract: Under en stor del av 1900-talets andra hälft dominerade bilen samhällsplaneringen. Fordon har upptagit mer yta i städer än människor och skapat ett ökat bilberoeden. Sedan begreppet hållbar utvecklig fått en definition 1987 och fler uppmärksammat klimatförändringarna, har kommuner presenterat olika förslag för hur bilens plats i staden kan minska. Ett sådant förslag är genom sänkta kommunala parkeringsnormer och möjlighet till flexibla parkeringstal. Från både offentliga och privata aktörer har även andra mobilitetsåtgärder presenterats, såsom mobility management och delningstjänster. Tidigare studier har visat att fler åtgärder riktas mot stadens centrala i jämförelse till dess periferi. Denna uppdelning av åtgärder skapar en transportparadox som delar städernas centrum och ytterområden. Den här studien syftar till att reda ut transportparadoxen inom kommuner genom att analysera hur svenska kommuner arbetar med hållbar mobilitet, vilka mobilitetsåtgärder som vidtas vid nybyggnation och vilka styrmedel de använder sig av för att minska andelen bilresor i stadens periferi. Fyra kommuner, Norrköping, Uppsala, Helsingborg och Borås, har studerats då de antagit parkeringsnormer, som dels är flexibla, dels geografiskt differentierade. Genom en kvalitativ fallstudie, innehållandes kommunala strategiska dokument och intervjuer med kommunala tjänstemän, har ett empiriskt material samlats in och som analyserats med hjälp av tre frågor: vad belyser kommunerna som viktigt i arbetet med hållbar mobilitet, hur kan invånarnas resebeteende förändras, och vem är det som ska resa hållbart. Resultaten från den här studien visar på flera utmaningar för planeringen av hållbar mobilitet i kommunerna. Den huvudsakliga utmaningen är det låga priset på mark i städernas periferi vilken minskar byggaktörers motivation till att tillämpa flexibla parkeringstal. Samtliga kommuner har en målsättning av att bygga i kollektivtrafiktäta stråk. Utmaningen kvarstår att förändra personer beteende till att använda kollektiva färdmedel. En annan aspekt som alla fyra kommuner fokuserar på är cykelförbättrande åtgärder, i hopp om att fler ska cykla när rätt möjligheten finns. Trots kommunernas höga ambition om att öka den hållbara mobiliteten i städerna, riktas flest åtgärder till städernas centrala delar medan periferin hamnar efter i både planering och genomförande av mobilitetsåtgärder. Slutsatsen i den här studien är att de olika städernas kontext starkt påverkar i vilken utsträckning mobilitetsåtgärder vidtas i stadens centrum och periferi, vilket medför att den upplevda transportparadoxen kan vara en verklighet.