Protection from Internal Armed Conflict in European and Swedish Asylum Law

Abstract: Skydd på grund av en inre väpnad konflikt är en del av det gemensamma europeiska asylsystem som varit under utveckling sedan 1980-talet. De EU-rättsliga bestämmelser som idag reglerar sådant skydd återfinns i Skyddsgrundsdirektivets artiklar rörande alternativt skyddsbehövande. Skyddsgrundsdirektivets bestämmelser om skydd på grund av inre väpnad konflikt införlivades i svensk rätt genom lagändringar i Utlänningslagen (2005:716) som trädde i kraft i januari 2010. Skydd undan inre väpnad konflikt regleras sedan dess i två skilda bestämmelser i utlänningslagen, förutom den transponerade bestämmelsen om alternativt skyddsbehövande omfattar även utlänningslagens bestämmelse om skyddsbehövande i övrigt de som flyr inre väpnad konflikt. Frågan om hur en inre väpnad konflikt ska definieras är av stor betydelse vid prövning av vem som ska beredas alternativt skydd enligt Skyddsgrundsdirektivet och Utlänningslagen, och den har varit föremål för domstolsprövning i såväl EU-domstolen som Migrationsöverdomstolen. Migrationsöverdomstolen har i ett antal avgöranden begagnat sig av en definition som bär tydliga tecknen på att ha inspirerats av den internationella humanitära rätten. Humanitärrättens inflytande på hur begreppet inre väpnad konflikt definieras inom asylrätten har dock kritiserats på grund av att den anses leda till en för snäv definition, som därutöver lämnar stort tolkningsutrymme till de tillämpande myndigheterna och domstolarna. I Diakité¬-domen, som meddelades i januari 2014, fastslog EU-domstolen att det vid tillämpningen Skyddsgrundsdirektivet inte är nödvändigt att en inre väpnad konflikt definieras som en sådan enligt humanitärrätten för att direktivets skyddsbestämmelser ska vara tillämpliga. EU-domstolen begagnar sig istället av en mindre strikt definition och fastslår att det väsentliga i bedömningen är huruvida konflikten kan anses ge upphov till ett allvarligt och personligt hot på grund av det urskiljningslösa våld som konflikten ger upphov till. Diakité-domen har ännu inte aktualiserats i något praxisgrundande rättsfall i Migrationsöverdomstolen. I bedömningen av alternativt skyddsbehov är Migrationsöverdomstolen emellertid bunden av EU-domstolens avgörande i Diakité. Huruvida Migrationsöverdomstolen också kommer att tillämpa den vidare definitionen av inre väpnad konflikt vid prövning enligt bestämmelsen om övrigt skyddsbehövande återstår att se. Därmed kvarstår också frågan vilka effekter EU-domstolens avgörande kommer att ha på den inbördes relationen mellan utlänningslagens olika bestämmelser om skydd på grund av inre väpnad konflikt.