Achieving Sustainable Development – With focus on Dams and the Role of Japan

Abstract: Begreppet innefattar ett antal faktorer, men kännetecknas främst av en integrering av miljöskydd och utveckling, tillgodoseendet av rättigheter i förhållande till framtida generationer och mellan stater, och ett hållbart nyttjande av naturresurser. Konceptet fick internationellt stöd i början av 1990-talet, men har fortfarande en oklar rättsstatus på internationell nivå. Icke desto mindre har hållbar utveckling blivit en viktig del i hanteringen av naturresurser. Begreppet har också antagits som en central del i det regionala regelverket angående Mekongfloden i Sydostasien genom ”[the] Agreement on the Cooperation for the Sustainable Development of the Mekong River Basin” från 1995, som behandlar samarbetet för en hållbar utveckling. Idag undersöks möjligheterna till att utnyttja de vattenresurser som finns tillgängliga i Mekongflodens huvudfåra. Genom dambygge, huvudsakligen avsett för vattenkraft, ämnar länderna i Mekongregionen att främja utveckling och ekonomisk tillväxt genom inhemska resurser. För utvecklingsländerna i Nedre Mekongområdet, liksom för Mekong River Commission som etablerades genom avtalet från 1995, är en av de mest avgörande utvecklingsfaktorerna finansieringen av projekt i floden. Som en av de viktigaste biståndsgivarna i Mekongregionen sträcker sig Japan’s inflytande över både ekonomiska angelägenheter och miljöfrågor, och kan därför ha en betydande funktion att uppfylla också i förhållande till hållbar utveckling. Uppsatsen fokuserar på möjligheterna att uppnå hållbar utveckling på en regional nivå, hur dammar påverkar detta åstadkommande och vad som är Japans roll, som en av de större biståndsgivarna i området. De senaste åren har de största utvecklingsinitiativen setts på Mekongflodens bifloder. Detta håller just nu på att förändras eftersom flertalet av de dammar som planeras i både Nedre och Övre Mekongregionen är avsedda för Mekongflodens huvudfåra. Effekterna av dessa dammar kan potentiellt leda till drastiska förändringar i miljön och påverka ekosystem, konstbevattning, samt det fiske och jordbruk som verkar som uppehälle för befolkningen runt om Mekongfloden. Dammbyggen har varit, och är fortfarande idag, ett vida diskuterat och kritiserat ämne. Eftersom avtalet från 1995 endast är bindande för staterna i den nedre delen av Mekongregionen så uppkommer svårigheter i att hantera de skador som orsakats av andra kuststater, och således också för genomförandet av heltäckande miljökonsekvensbedömningar. Genom att inte ha en tillfredsställande rättslig ram för hela regionen, är det inte heller möjligt att effektivt skydda rättigheter för alla påverkade parter eller för att fullt ut uppskatta potentiella risker. Sammanfattningsvis så dras slutsatsen att en hållbar utveckling kan uppnås på regional nivå om de berörda parternas rättigheter kan identifieras och risker kan analyseras till fullo. Ett välfungerande samarbete mellan Mekongländerna är därför viktigt för att detta ska kunna ske på en regional nivå. Detta kommer dock att kräva extensivt arbete av länderna själva, liksom för inflytelserika biståndsgivare som Japan.