Intraartikulär behandling med hyaluronan vid osteoartrit hos häst

Abstract: Osteoartrit är en vanligt förekommande degenerativ ledsjukdom hos häst som kan behandlas på flera olika sätt. Det är viktigt att de behandlingsmetoder som används är väl fungerande och baseras på god vetenskaplig praxis. Intraartikulär injektion med hyaluronan är en vedertagen behandlingsmetod vid osteoartrit som har använts i cirka 40 år inom både human- och veterinärmedicin. Många studier av hyaluronans effekt indikerar att behandlingen har broskskyddande effekt in vitro, samt ger ökad rörlighet och smärtreduktion in vivo. Sambandet mellan in vitro-effekter och kliniska effekter in vivo efter intraartikulär behandling är inte helt klarlagd. Författare till flera kritiska översiktsartiklar anser att den kliniska nyttan av behandlingen är överskattad. De studier som fått kritik saknar ofta kontrollgrupper, har alternativ medicinering som jämförelse, eller brister med avseende på den histopatologiska utvärderingen etc. Den här litteraturstudien syftar till att beskriva vad som finns utrett om hyaluronans verkningsmekanism och kliniska effekt kopplade till ett resonemang kring fördelarna med intraartikulär behandling. Dessutom syftar studien till att belysa brister i försöksdesign och analys. En intressant fråga är vad som ligger till grund för den spridda användningen av hyaluronan. Kan det vara tradition snarare än vetenskapliga fakta? Även om verkningsmekanismen inte är helt utredd, indikerar flera studier och klinisk erfarenhet på en god effekt. In vitro-studier indikerar att behandling med hyaluronan har både farmakologisk och mekanisk verkan. Genom inbindning till CD44-receptorer sker en minskad produktion av IL-1ß, som i sin tur leder till en ökad produktion av GAG, minskad apoptos och ökad proliferation av kondrocyter samt minskade nivåer av matrixnedbrytande enzymer och fria syreradikaler. Den mekaniska effekten kommer av en minskad friktion tack vare ökad viskositet på ledvätskan. I kliniska studier på både häst och människa har behandlingen medfört reducerad smärta och ökad rörlighet. Studierna har en del brister i form av exempelvis avsaknad av kontrollgrupp, frånvaro av radiologiska/histopatologiska undersökningar samt att patienterna haft tillgång till andra läkemedel samtidigt, vilket gör det svårare att utvärdera behandlingens effektivitet samt försvårar kopplingen mellan in vivo och in vitro. På grund av detta är det motiverat med bättre designade studier för att ta reda på vilka verkningsmekanismer som ger klinisk effekt, samt hur stor den kliniska effekten är.