Hur ridlärare lär ut hjälpgivning : ur ett anatomiskt perspektiv

Abstract: Ridning är en stor sport i Sverige och ett stort antal människor deltar i ridlektioner regelbundet för rekreation eller för sport. Totalt finns det ca 162 130 medlemmar fördelat på Svenska Ridsportförbundet och Svenska Islandshästförbundet. Sverige är hem för många ridskolor, där framför allt utbildade ridlärare arbetar för att lära sina elever harmonisk ridning med god kommunikation. Det finns dock inte så mycket information om vad dessa ridlektioner består av. Ridning är en fysisk sport och vid ridning i grupp är det en fördel ifall ridlärarens instruktioner ges på ett sätt som är lätt för rideleven att uppfatta. I det utbildningsmaterial som finns att tillgå för ridlärare saknas det information om motorik och hur ryttaren anatomiskt kan göra med sin kropp. Användningen av anatomiska instruktioner vid ridundervisning var därför i fokus i detta arbete. Syftet med denna studie var att öka kunskapen om ridlärares instruktioner kring hjälpgivning ur ett anatomiskt perspektiv. Detta eftersom det saknas det en kartläggning över hur ridlärare använder den grund som ges av Ridhandboken 1. Det saknas även insyn i om det skiljer sig åt hur ridlärare förklarar hjälpgivning för sina ridelever. Syftet undersöktes genom följande frågeställningar: Vilken förståelse uttrycker ridlärare avseende anatomiska instruktioners betydelse för hjälpgivning? Hur beskriver ridlärare att de instruerar ryttare att utföra hjälpgivning ur ett anatomiskt perspektiv? Hur ger ridlärare instruktioner om hjälpgivning i relation till beskrivningar i Ridhandboken 1? Materialet utgjordes av svar på en digital enkät riktad till ridlärare på nivå II eller högre inom Svenska Ridsportförbundet och Svenska Islandshästförbundet. Totalt svarade 27 ridlärare på enkäten. För att jämföra ridlärarnas instruktioner av hjälpgivning användes Ridhandboken 1 som är vanligt förekommande på utbildningar i Sverige. Resultatet analyserades genom en fenomenografisk analys, vilket resulterade i sex stycken kategorier. Resultatet gav uttryck för att ridlärarna hade en varierande förståelse avseende anatomiska beskrivningar och hjälpgivning. Flera av ridlärarnas instruktioner innehöll liknelser, eller berörde blicken. Detta är något som inte beskrivs i Ridhandboken 1. Vissa ridlärare beskrev ibland bara hur rideleven ska förbereda sig för hjälpen, och inte hur hen ska utföra den faktiska hjälpen. Ridlärarnas användande av anatomiska instruktioner var förhållandevis lågt, och några av ridlärarna beskrev anatomiskt inkorrekta instruktioner. Många av de skrivna svaren var korta och lämnar ett stort utrymme för egen tolkning för rideleven om de användes. Ridlärarna hade en stor variation i sina instruktioner, med vissa som till och med motsade varandra. Dessutom motsade ridlärarna ibland de beskrivningar som återfinns i Ridhandboken 1. Slutsatsen av studien var att ridlärarna uttrycker en varierande förståelse avseende anatomiska beskrivningar och hjälpgivning. Särskilt bristfällig förståelse är det för vikt- och skänkelhjälperna. I vissa fall är instruktionerna inte fysiskt möjliga. Gällande hur ridlärarna beskriver att de instruerar ryttare att utföra hjälpgivning ur ett anatomiskt perspektiv finns en svag anknytning till den funktionella anatomin. I flera fall skiljer sig ridlärarnas instruktioner om hjälpgivning åt sinsemellan. Det förekommer även motsägelser i ridlärarnas instruktioner jämfört med det som finns beskrivet i Ridhandboken 1. Att ridlärarnas instruktioner skiljer sig åt kan bero på att det saknas relevanta delar i deras utbildning för att möjliggöra instruktioner ur ett anatomiskt perspektiv.