Vad vet vi om ekotyper? : kunskap och okunskap som påverkar utbudet av torktåliga ekotyper

Abstract: Träd i urbana miljöer har förmåga att mildra några av de klimatfaktorer som gör städer till alltmer utmanande platser att leva på för människor och växter. Växtmaterialet i framtidens gröna infrastruktur behöver vara anpassat till vattenbrist, som idag är den mest begränsande faktorn för urban växtlighet. En möjlighet, som borde tas tillvara, är ekotyper med torktålighet. Aktörerna inom växtindustrin har dock bristande kunskap om, eller tillgång till, information om ekotyper. Få ansatser har gjorts för att ge mer djupgående förklaringar till vad som orsakar detta. Syftet med arbetet har varit att identifiera vilka hinder som finns för att svenska återförsäljare av växtmaterial ska utöka sina utbud med torktåliga ekotyper. Därigenom skulle det bli möjligt för bland annat landskapsarkitekter, att nyttja ekotyper i framtidens gröna stadsmiljöer. Således har jag undersökt hur kunskap om växters stresstolerans skapas, förmedlas, inhämtas och tillämpas av olika aktörer inom växtindustrin, samt inom forskningen och vid botaniska trädgårdar. Jag har använt mig av vetenskapliga publikationer och digitalt material från återförsäljare och hemsidor, för att ett ge en nyanserad bild utifrån de olika aktörernas perspektiv. Information om växters härdighet är inte uppdaterad. Då vet varken återförsäljarna eller beställarna om växtmaterialet i utbudet är hållbart för framtiden. Andra återkommande hinder för aktörernas bidrag till användningen av ekotyper, är att utvecklingen av stresstoleranta växter drabbas av ekonomiska begränsningar. Det har delvis sitt ursprung i uppfattningen att det inte är möjligt att utveckla tolerant, urban växtlighet. Dessutom prioriteras ofta estetiska egenskaper, på bekostnad av växters lämplighet för olika miljöer. Bristerna i forskningens kommunikation av ny kunskap om stresstolerans, kan leda till att beställare förlorar förtroendet för forskning. I så fall utgör det ett stort problem för vetenskapens uppdrag, som grund för demokratiska dialoger och positiv samhällsförändring. Det framgår att landskapsarkitekter är viktiga för bland annat återförsäljarnas generella kompetens kring växtmaterialet. Metodvalet gjorde det dock inte möjligt att inom ramen för arbetet ingående granska hur landskapsarkitekter, eller andra yrkesgrupper med liknade kompetenser, mottar information om ekotyper genom universitetsutbildningarna. Trots den bristen, är det möjligt att slå fast att den enda obehindrade kommunikationsvägen, är beställarnas efterfrågan gentemot återförsäljarna. Den efterfrågan är därför en viktig faktor för att ställa krav på återförsäljarna att utöka sina utbud av ekotyper, som beställarna sedan kan använda för att skapa en hållbar och tolerant grön infrastruktur.