Restrictive Measures: A Study of the Legality of Countermeasures and EU's Sanctions Imposed on Russia and Iran

Abstract: Denna uppsats har undersökt konceptet kontraåtgärder inom folkrätten i förhållande till EU:s användning av sanktioner som ett medel för att tvinga efterlevnad av internationella förpliktelser. En kontraåtgärd är en åtgärd som i sig själv är olaglig men blir laglig när den tas som svar på en annans stats olagliga handling. Syftet med kontraåtgärden är att förmå den felande staten att upphöra med sina felaktigheter och återgå till att följa sina inter-nationella förpliktelser. Förutom kontraåtgärder finns det andra åtgärder som ryms inom paraplybegreppet sanktioner. En av dessa åtgärder är ve-dergällningar som i sig inte är olagliga och används snarare som politiska markeringar. För att kontraåtgärder ska vara lagliga måste de uppfylla ett antal kriterier som är stadgade i artiklarna 49–53 i ARSIWA. Förutom att uppfylla dessa kriterier måste staten som vidtar en kontraåtgärd anses vara antingen en skadad stat, som stadgas i Artikel 42 ARSIWA, eller vara en annan än en skadade stat, som stadgas i Artikel 48 ARSIWA. Tredjestatskontraåtgärder är ett koncept som innebär att en stat som inte är direkt skadad ändå har möjlighet att vidta kontraåtgärder i syfte att tvinga efterlevnad av internationella förpliktelser, ofta av erga omnes (partes)-karaktär. Om möjligheten till tredjestatskontraåtgärder överhuvudtaget existerar inom folkrätten har debatterats under en lång tid. När ILC tog fram ARSIWA kunde man inte enas huruvida en sådan rätt existerade och kunde därför inte uttryckligen införas i artiklarna. Resultatet blev Artikel 54 ARSIWA som är en kompromiss där dessa åtgärder varken förbjuds eller tillåts. De som förespråkar en rätt för tredjestatskontraåtgärder menar att den är ett viktigt verktyg för att tillse att internationella förpliktelser efterlevs. De menar att den är i linje med den internationella sedvanerätten och att farhågorna som motståndarna har om att den kommer missbrukas är överdrivna. Motståndarna menar att detta verktyg kommer missbrukas av starkare stater som förklär sina politiska ambitioner i den goda allmän-hetens namn. De menar även det inte finns något uttryckligt stöd i den in-ternationella sedvanerätten. Säkert är att EU vid flera tillfällen agerat som om en rätt för tredjestatskontraåtgärder existerar. I min analys av EU:s kontraåtgärder mot Iran och Ryssland utredde jag dels konceptet skadad stat och efterlevnaden av de skyddande förutsättningarna för att vidta kontraåtgärder, dels om tredjestatskontraåtgärder är förenliga med folkrätten. Angående EU:s kontraåtgärder mot Iran kom jag fram till att EU var att anse som en skadad stat eftersom NPT utgör en ”interdepen-det obligation”. Däremot är det oklart om EU uppfyller alla de andra förut-sättningarna som krävs för att vidta en laglig kontraåtgärd. För att tredje-statskontraåtgärder eventuellt ska vara lagliga krävs ett allvarligt och sys-tematiskt brott mot förpliktelser erga omnes (partes). Varken ARSIWA eller den internationella sedvanerätten svarar på om tredjestatskontraåtgär-der är lagliga vilket innebär att rättsläget är fortsatt oklart.