En jämförande studie mellan en örontermometer och en rektaltermometer för temperaturmätning hos katt på klinik

Abstract: Inom klinisk veterinärmedicin används vanligen rektaltermometrar för att mäta kroppstemperatur hos katt vid klinikbesök eftersom metoden anses vara relativt enkel och tillförlitlig. Däremot kan rektal temperaturmätning orsaka obehag och stress hos katt. Det finns en del sjukdomstillstånd, som exempelvis dyspné och hjärtsvikt, där stress ska undvikas och då kan rektal temperaturmätning vara olämplig. Även vid rektala skador kan rektal temperaturmätning vara kontraindicerat, vilket innebär att det finns behov av alternativa metoder för att mäta kroppstemperaturen hos katt. Syftet med denna valideringsstudie var att undersöka om kroppstemperaturmätning med en örontermometer utvecklad för humant bruk kan vara en tillförlitlig mätmetod hos katt vid klinisk vård. Studien ämnade även undersöka hur användarvänlig en örontermometer upplevs av djurhälsopersonal i den kliniska miljön. Studien inkluderade 36 katter som besökte ett djursjukhus eller en klinik i syfte att få veterinärvård. Katterna var både renrasiga och huskatter, varierade i ålder från 5 veckor till 16,5 år, vägde 0,53 - 7,29 kg samt var honor och hanar. En örontermometer för humant bruk och en digital rektaltermometer användes för samtliga temperaturmätningar. Kroppstemperaturen mättes en gång rektalt och därefter två gånger i vänster öra där medelvärdet av de två mätningarna användes i jämförelsen. Katterna kategoriserades i tre patientgrupper baserat på rektaltemperatur; hypotermi (<38,0 °C), normotermi (38,0 - 39,0 °C) och hypertermi (>39,0 °C). Ena försöksledaren samt sju ur djurhälsopersonalen på djursjukhusen skattade användarvänligheten för örontermometern vid varje mättillfälle med hjälp av en 5-gradig likert-skala, där graderingen sträckte sig från ”mycket svårt” till ”mycket enkelt”. Differensen mellan medeltemperaturen uppmätt i katternas vänstra öra respektive rektalt för hela kohorten var 0,4 °C (P = 0,0001) och temperaturen i örat var högre än temperaturen uppmätt rektalt för nästan alla katter. Differensen mellan medeltemperaturen rektalt och medeltemperaturen i vänster öra var störst hos hypoterma katter (0,5 °C) (P = 0,0002) jämfört med normoterma katter (0,3 °C) (P = 0,0003) och hyperterma katter (0,0 °C) (icke statistiskt signifikant). Användarvänligheten av örontermometern för att mäta kroppstemperatur hos katt i en klinisk miljö skattades högt av djurhälsopersonalen (medelskattning på 4,2 av 5) och efter upprepade mätningar tenderade också skattningen av användarvänligheten att öka. Hos hypoterma katter eller hos katter som väger 3,5 kg eller mer bör särskild analys av mätresultat utföras eftersom dessa patientgrupper uppvisade en större överskattning av temperaturen uppmätt av örontermometern jämfört med rektaltermometern. Andra viktiga förutsättningar för en korrekt temperaturmätning med örontermometer är att den som utför mätningarna har kunskap om kattens anatomiska struktur i örat, får möjlighet att praktiskt öva på mättekniken samt känner till mätmetodens felkällor. Kroppstemperaturmätning med en örontermometer hos katt på klinik kan ses som en alternativ mätmetod till rektal temperaturmätning men ytterligare validering av metoden bör utföras innan den kan betraktas som ett fullgott alternativ för alla katter.