Temporary Restrictions on Travel: How the United Kingdom deals with foreign fighters and how it affects the individual's Human Rights

Abstract: I februari 2015 antog det Brittiska parlamentet the Counter-Terrorism and Security Act 2015, i syfte att fylla ut luckor i den tidigare kontra-terror lagstiftningen. De temporära reseförbud som därmed infördes riktas mot det tilltagande problemet med så kallade foreign fighters och består av två delar. Befogenheten att beslagta och kvarhålla pass och andra resedokument ger en gränskontrollerande tjänsteman friheten att bestämma om det föreligger skälig grund att misstänka att personen ifråga har för avsikt att resa utanför Storbritannien för att delta i terrorismrelaterad verksamhet. I en sådan situation har tjänstemannen tillåtelse att beslagta passet och/eller resedokumenten och, efter tillstånd av en polistjänsteman av högre rang, kvarhålla dem. Den andra delen aktiveras när en person befinner sig utanför Storbritannien och Secretary of State (den minister som har det övergripande ansvaret för säkerhet och terrorism, lagstiftning och budgetfrågor) anser att det finns skälig anledning att misstänka att personen är, eller har varit, delaktig i terrorismrelaterad verksamhet. Secretary of State kan då söka tillstånd hos en domstol om att få ålägga individen en temporär exkluderingsorder. Domstolen är skyldig att ge tillstånd, såvida inte de beslut Secretary of State har fattat är uppenbart felaktiga. Till följd av detta förbjuds individen att återvända till Storbritannien, oavsett om det är en Brittisk medborgare eller inte. För den händelse att andra länder följer Storbritannien och introducerar nya kontra-terror åtgärder för att förhindra människor från att resa utomlands för att delta i terrorism, är det nödvändigt att granska vilka konsekvenser för mänskliga rättigheter dessa åtgärder medför. I den här uppsatsen argumenterar jag för att de temporära reseförbuden är straffrättsliga till sin natur, även om de i det inhemska rättssystemet klassificeras som administrativa åtgärder. Europadomstolen för mänskliga rättigheter fastställde i sitt avgörande i Engel med flera mot Nederländerna tre kriterier för att avgöra den de facto karaktären på nationella bestämmelser så som de ska tolkas inom ramen för Europakonventionen för mänskliga rättigheter: den nationella klassificeringen, brottets beskaffenhet och straffets allvarlighet. Genom tillämpning av dessa kriterier på de temporära reseförbuden, visar min analys att utövandet av befogenheterna innebär ett åläggande av en straffrättslig sanktion, särskilt med beaktande av de allvarliga intrång i individens mänskliga rättigheter som de orsakar. Att betrakta lagrum som straffrättsliga, i motsats till administrativa, ställer krav på att inkludera processuella skyddsmekanismer som är lämpliga för den straffrättsliga standarden. Det grundläggande skyddet i detta hänseende är rätten till en rättvis rättegång i Europakonventionens artikel 6. För att användningen av de temporära reseförbuden ska vara laglig måste en godtycklig tillämpning undvikas, vilket kräver en adekvat rättslig granskning. Min analys visar att lagen saknar tillräckliga skyddsmekanismer vilket medför en nackdel för den berörda individen, något jag menar beror på valet att betrakta åtgärderna som administrativa.