Validering av muskelomfångsmätning med måttband hos hund

Abstract: Hundars välmående beror bland annat av dess kondition, uthållighet och muskelstyrka. Idag är det mycket svårt att direkt mäta muskelstyrka hos djur, och muskelstyrka mäts därav indirekt via exempelvis omfångsmått från datortomografi (DT). Datortomografi anses i dagsläget vara det mest tillförlitliga sättet att indirekt mäta muskelstyrka, men metoden är inte lämpad för daglig klinisk verksamhet. Muskelomfångsmätning med måttband är en lovande metod som är enkel och billig men metoden är inte fullständigt validerad. Det finns flertal studier som undersökt metodens reliabilitet men endast en studie som jämfört omfångsmätningar med måttband med omfångsmätningar uträknade från datortomografibilder. Studien ämnar undersöka validiteten för muskelomfångsmätning med måttband i förhållande till ”gold standard” DT. Även intra- och intertester reliabilitet för muskelomfångsmätning med måttband utvärderas. Studien mäter muskelomfång hos hund för åtta olika lokalisationer; på vardera sidas överarm, underarm, lår och/eller vad i vaket samt sederat tillstånd och jämför dessa med omfångsmått uträknade från datortomografibilder. I resultaten från studien ingick sju hundar. Fyra av dessa var privatägda och skulle genomgå en datortomografiundersökning och resterande hundar tillhörde Sveriges Lantbruksuniversitet. Omkretsen mättes med måttband med dynamometer, på vaken hund i stående position och på sederad hund liggande i dorsoventral position, samt från datortomografibilder. Omfångsmätningarna utfördes av två djursjukskötarstudenter vilka mätte varje lokalisation tre gånger vardera. Omfångsmåtten med måttband för vaken och sederad hund jämfördes därefter med mått från mätningar på datortomografibilder. Data från muskelomfångsmätningar av hundars överarm, underarm, lår och vad, för höger respektive vänster sida visade signifikanta skillnader (p<0,05) mellan mätningar utförda på vaken hund och DT samt för mätningar utförda på sederad hund och DT för alla lokalisationer och sidor, förutom för muskelgrupper med en proportionellt mindre omkrets så som underarm där metoderna ej skiljde sig. Intra- och intertester reliabiliteten bedömdes som utmärkt (ICC ≥ 0,9) för metoden muskelomfångsmätning med måttband gällande samtliga lokalisationer. Den utmärkta intra- och intertester reliabiliteten gällde hundar i såväl stående som sederade i liggande position. Studiens resultat visar på en trolig samstämmighet mellan muskelomfångsmätning med måttband och muskelomfångsmätning från datortomografibilder då uppmätta skillnader mellan metoderna föreföll ha en relativt konstant differens. Studien begränsas av en liten studiepopulation och resultaten motiverar till framtida studier med större studiepopulationer. En framtida befäst validering av muskelomfångsmätning med måttband, inklusive korrelationstest jämtemot DT, skulle ha en positiv påverkan på djursjukvården då metoden i grunden är enkel, snabb, säker och billig. På sikt skulle en validerad och kliniskt applicerbar metod således kunna resultera i en förbättrad möjlighet för diagnosticering, behandling samt rehabilitering av muskelproblem hos hund.