Luftig sårläkning : en studie om en ny typ av sårförband

Abstract: En av de vanligaste skadorna på hästar är någon form av sår. Veterinären har till uppgift att avgöra vilken hantering som är lämpligast för det aktuella såret. I de fall där det är möjligt brukar en primär sårläkning vara att föredra då såret läker både snabbare och med mindre ärrvävnad än vid sekundär sårläkning. Om såret är kontaminerat eller om sårkanterna inte når ihop för att sutureras blir sekundär sårläkning det enda alternativet. Ofta behandlas en sekundär sårläkning genom ett förband som täcker såret för att skydda samt helt eller delvis stänga in såret i en kontrollerad miljö. För att välja vilken typ av förband som bör användas är det viktigt att ha kunskap om och känna igen sårets olika läkningsfaser. Faserna beter sig olika och kräver olika miljöer för att läkning ska ske optimalt. En och samma typ av förband kan således inte användas på alla sår eller genom sårets alla faser. Vanliga komplikationer under sårläkning är infektioner eller bildandet av exuberant granulation tissue (EGT) vilka gör att såren riskerar att inte kunna läka. Sår på distala extremiteterna som bandageras utvecklar både biofilm och EGT i större utsträckning än obandagerade sår. Ett sår som hålls fuktigt läker snabbare och med bättre epitelisering. En ny typ av förband (Rheva) undersöktes med avseende på genomsläpplighet av smuts och fukt. Förbandet, vilket har formen av en kupol med perforeringar, låter såret luftas samtidigt som det påstås behålla en fuktig sårmiljö och skydda mot kontamination. Förbanden placerades på både klippt och oklippt päls på intakt hud så inga sår gjordes på hästarna. I varje förband placerades en kompress som före och efter varje försökstillfälle kontrollvägdes. I detta kandidatarbete inom djuromvårdnad har två studier utförts parallellt, en för att undersöka genomsläppligheten av smuts och en för att undersöka genomsläppligheten av fukt hos förbandet. I smutsstudien användes torra kompresser och i fuktstudien användes kompresser preparerade med vatten. Resultatet visade att samtliga kompresser hade en liten ökad vikt efter försökstillfället jämfört med innan de placerades i förbandet eller preparerades med vatten. Denna viktökning kan antydas bero på smuts men kan även bero på annat. Kompresserna som preparerades med vatten återgick nästan helt till sin ursprungliga vikt och kan därför inte anses behålla någon fukt.