Naturlig föryngring efter brand : Fyra trädarters etablering i relation till mikromiljö och spridningsavstånd på Salabrännan

Abstract: Sommaren 2014 inträffade i Västmanland en med Sveriges mått mätt mycket stor brand, Salabranden. Brandfältet, och i synnerhet den del som blivit naturreservat, ger en unik möjlighet att studera hur den naturliga plantetableringen efter brand ser ut för några av Sveriges vanligast förekommande trädslag. Inom reservatet har jag studerat de nyetablerade trädplantornas mikromiljö vad gäller markdensitet, mikrotopografi och bränningsdjup (humus- och kolskiktets tjocklek) för att kunna dra slutsatser om kraven på groningsbädden för olika arter. Jag har även undersökt arternas spridningsförmåga i större skala. Hösten 2016 analyserade jag mikromiljöns betydelse för plantetableringen på provytor i mogen skog där tillgången på frön var säker. Plantuppslaget dominerades av asp (Populus tremula)(≈12-16/m2), sälg (Salix caprea)(≈4-6/m2) och björk (Betula spp)(≈0-7/m2), men där fanns även rikligt med tall (Pinus sylvestris)(≈8/m2). Planthöjden varierade starkt, men hade inget signifikant samband med humus- och kolskiktets tjocklek. Etableringsframgången i relation till humus- och kolskiktets tjocklek var kraftigt avtagande vid en tjocklek på mer än 0,5 cm, vilket torde avspegla problem med vattenförsörjningen för de groende fröna. Ytor med gynnsam groningsmiljö (humus- och kolskikts-tjocklek på 0-0,5 cm) var mycket omfattande i brandområdet, vilket hänger samman med att humusskiktet vid brandtillfället varit starkt uttorkat, och på så vis möjliggjort stort bränningsdjup. Det fanns inga observationer av asp, björk eller sälg på en humustjocklek över 2 cm; för tall observerades endast tre plantor inom intervallet 2-4,5 cm. Det obefintliga eller mycket tunna humus- och kolskiktet resulterade i att yttäckningen intill plantbasen i närmare 70 % av fallen utgjordes av björnmossa (Polytrichum commune). Vad gäller mikrotopografin återfanns majoriteten av plantorna i svaga svackor. Spridningsförmågan analyserades längs utlagda transekter på större hyggen. Planttätheten var relativt jämn oavsett avstånd till beståndskant. Inte för någon av de observerade arterna kunde ett statistiskt säkert samband dras mellan avstånd till beståndskant och etableringstäthet. Detta tyder på att de flesta fröna kommit från längre avstånd än de omgivande bestånden och att mina transekter fångar en ganska flack ”svans” på arternas spridningskurva. För samtliga arter hade alltså bränningsdjupet en avgörande inverkan på plantetableringen. Resultaten visar också att arternas spridningsförmåga var överraskande god. Trots Salabrännans ovanligt stora utbredning med få överlevande träd och potentiella frökällor fanns ändå en relativt tät föryngring i området redan två år efter brand, vilket visar på dessa trädarters goda etableringsförmåga efter storskaliga bränder, förutsatt att de inträffar efter långvarig torka.