Det gröna och det allmänna : om planering för grönstruktur i tätare stad

Abstract: Den här uppsatsen skrivs som en följd av en omfattande urbanisering, en ökande global uppvärmning, samt det faktum att svenska städer tills helt nyligen har brett ut sig relativt ohämmat över natur- och jordbruksmark med bl a växande ohållbara transporter som följd. För att hushålla med mark, energi och ändliga resurser ställs nu stort hopp till en mer hållbar stad – såväl ekologiskt som socialt och ekonomiskt. Mycket talar för att en sådan stad är tät, funktionsblandad och grön. Samtidigt finns det indikationer på att rådande förtätningstrend kan utgöra ett hot mot de gröna värdena. Den här uppsatsen undersöker till att börja med olika synsätt på grönstruktur: dels som teoretiskt begrepp (kap. 1), dels som tillämpat begrepp i en planeringskontext, vilket sker genom en fallstudie av Helsingborgs stads kommande grönplan (kap. 2). Fallstudien aktualiserar ett antal planeringsproblem varpå uppsatsen fördjupar sig i frågan huruvida det är möjligt att – med fokus på svenska förhållanden – åstadkomma en både tät och grön stad (kap. 3). Uppsatsen kan sägas vara explorativ till sin karaktär; kunskapsinsamling har skett genom litteratur- och fallstudier, och all data har behandlats kvalitativt. I kapitel ett konstateras att trots att grönstruktur är ett etablerat begrepp i Sverige idag kan det förstås på många olika sätt, och en enkel definition som samtidigt kan fånga hela grönstrukturens komplexitet förefaller saknas. Grönstrukturen är mångfunktionell och kan liknas vid ett antal lager bestående av funktioner och värden som omfattar såväl olika ytor som olika sektorsområden – dessa sammanfaller till viss del med varandra, men de ger också upphov till skilda åsikter om vad grönstruktur är och syftar till. I synnerhet den strukturella aspekten av grönstrukturbegreppet väcker delade meningar: Somliga anser att målet för grönstrukturen är en sammanhängande struktur, medan andra hävdar att en sådan separering cementerar en uppfattning om grönstruktur som någonting obebyggt, från staden avskilt. De senare förespråkar istället ett integrerat synsätt på grönstrukturen, där det gröna framhävs som ett stadsbyggnadselement. En viktig slutsats i detta kapitel är att ett synsätt på grönstrukturen som endera integrerad eller separerad inte är nödvändigt. Tvärtom finns det mycket som talar för att synsätten är användbara i olika sammanhang och att de därmed kan komplettera varandra. I kapitel två bekräftas somliga av de slutsatser som dras i kapitel ett. Fallstudien av Helsingborgs kommande grönplan visar tydligt att ett övergripande perspektiv gör det svårt att lyfta fram det gröna som stadsbyggnadselement, vilket tydliggör vikten av att tillämpa olika skalor för att kunna fånga grönstrukturens hela komplexitet. Utifrån ett kommunalt perspektiv blottlägger fallstudien ett antal planeringsproblem, varav flertalet på ett eller annat sätt förefaller hänga samman: Låg status för grönstrukturen i förhållande till andra planeringsintressen, begränsade resurser för skötsel, många och oorganiserade aktörer, och en utbredd okunnighet om grönstrukturens funktioner och värden, förefaller till syvende och sist i stor utsträckning bero på förhållningssättet till grönstruktur som en sektorsfråga. Lösningen som föreslås utgår från att ett mer sektorsöverskridande samarbete kan lösa många av de problem som grönstrukturen står inför. Kapitel tre diskuterar en påstådd intressekonflikt mellan grönstruktur och förtätning. Inledningsvis konstateras att stadsgrönskan har svårt att hävda sig mot det exploateringstryck som behovet av förtätning innebär. Det påpekas att det finns många starka skäl att förtäta staden, men framhålls också att tätt snarast är en faktor i målet om en hållbar och attraktiv stad, där funktionsblandning och grönska är andra viktiga komponenter. Kapitlet resonerar kring olika tillvägagångssätt för att skydda grönstruktur, vilket i brist på en mer utbredd samsyn, konstateras vara angeläget. Vidare diskuteras möjligheterna att höja grönytors kvalitet, och den eventuella lämpligheten i att detta sker på bekostnad av att andra exploateras. Slutligen undersöks förutsättningarna att förtäta staden utan att bebygga grönytor. Kapitel tre reflekterar också över förtätning som begrepp. En föreslagen utgångspunkt där staden ses som en struktur bestående av byggnader, vägar och platser som är sammankopplade med varandra innebär att förtätning kan utvidgas till att handla om alla dessa element – dels för att använda utrymmet hos vart och ett av dem på ett mer effektivt sätt, dels för att verka för en god balans mellan dem. Det faktum att stadens grönstruktur är intimt sammankopplad med byggnader, vägar och platser innebär att åtgärder som medverkar till att skapa en mer mångfunktionell grönstruktur också kan ses som ett led i stadsförtätningen (vilket inte ska förväxlas med bebyggelseförtätning).