Objektiv rörelseanalys hos mjölkkor med klinisk frambenshälta

Abstract: Hälta hos mjölkkor orsakar smärta, sämre djurvälfärd, nedsatt produktion, direkta och indirekta kostnader och ökad risk för andra sjukdomar. Idag genomförs hältdetektion subjektivt med en visuell bedömning ofta samtidigt som andra arbetsuppgifter och bönderna underskattar oftast sin besättnings prevalens av hälta. Tidig upptäckt och tidigt insatt behandling innebär oftast lindrigare lesioner, färre behandlingar och snabbare tillfrisknande. Automatiska system inom mjölkkoskötsel finns redan inom andra områden med mjölkrobotar, foderautomater och brunstdetektion. Objektiva hältdetektionsmetoder används idag mycket på häst och forskning på liknande system hos mjölkkor har de senaste åren påbörjats. Dessa automatiska objektiva hältdetektionssytem har potential att förbättra hältdetektion och insättande av behandling samtidigt som arbetstiden för hältdetektion minskar. Syftet med denna studie var därför att undersöka om skillnader i vertikala rörelser vid nacke, manke eller sacrum kan användas som indikator för frambenshälta vid objektiv hältbedömning hos mjölkkor i skritt. Studien genomfördes på Lövsta lantbruksforskning som är en del av Sveriges Lantbruksuniversitet. När frambenshalta kor observerats av personal på Lövsta lantbruksforskning fästes elva inertial measurement unit (IMU)-sensorer med accelerometrar på kon som sedan fick skritta rakt fram i en drivgång två till tre gånger. Efter kon bedömts som frisk och ohalt genomfördes samma mätning. Maxdiff, det vill säga differensen mellan vänster och höger ben för sensorns högsta position, och mindiff, det vill säga differensen mellan vänster och höger ben för sensorns lägsta position, från mätningarna för sensorn vid huvudet, manken och sacrum jämfördes sedan. Totalt 10 kor kunde inkluderas. Resultatet visade att för mankens maxdiff kunde på 5 % signifikansnivå en statistiskt säkerställd skillnad, p= 0,027, mellan halta och ohalta kor ses och därmed indikera frambenshälta. För övriga sensorer och variabler kunde ingen statistiskt signifikant skillnad mellan halta och ohalta kor säkerställas. Större studier krävs för att verifiera resultaten.