Går det att skapa lekdammar till salamandrar? : en utvärdering av naturvårdsåtgärder för större vattensalamander i Uppsala län

Abstract: Våra svenska groddjursarters utbredning hotas av att småvattenlandskapen minskar till följd av igenväxning, exploatering och fragmentering. Groddjur är helt beroende av mindre dammar för att reproducera sig, men kräver även ett passande landhabitat. Den större vattensalamandern är en av våra svenska groddjursarter och har ett stark juridiskt skydd, både i svensk och europeisk lag. På grund av det juridiska skyddet behöver verksamheter som riskerar att skada artens livsmiljöer utföra kompensationsåtgärder. Denna studie syftar till att utvärdera de dammar som har anlagts i naturvårdssyfte i Uppsala län, både som kompensationsåtgärd, och som en del av ett åtgärdsprogram. Utvärderingen har gjorts genom en inventering av dammarna, en bedömning av habitatet och en analys av avstånden till befintliga populationer. Resultaten visar på att det är möjligt att anlägga konstgjorda lekdammar som passar den större vattensalamanderns krav. Inventeringen visade att 8 av 11 dammar hyste arten, och habitaten bedöms stämma med artens krav, bortsett från några fall där det var lite vattenvegetation. Avståndsanalysen resulterade i att två lokaler inte hade någon tidigare observation inom en kilometer. Detta avstånd uppskattas vara det maximala spridningsavståndet för arten enligt tidigare forskning. Inventeringen visade dock att dessa dammar ändå hade blivit koloniserade, vilket kan indikera på att arten kan ta sig längre sträckor än tidigare visat. De dammar där det inte hittades några individer av arten kan ha varit för isolerade ifrån andra populationer, bl.a. på grund av en större väg, för att bli koloniserade. Denna studie visar betydelsen av en fungerande metapopulation för den större vattensalamanderns långsiktiga överlevnad. Det finns behov av mer forskning om den större vattensalamanderns liv och spridningsförmåga för att säkert veta vilka krav den ställer på sina livsmiljöer.