Avliva eller låta leva? : en etisk diskussion om att väga sällskapsdjurs livskvalité och lidande

Abstract: Denna studie har tre syften. Det första är att undersöka hur djurägare och veterinärer ser på lidande, livskvalité och beslut om avlivning av sällskapsdjur. Med hjälp av intervjuresultat samt med stöd av olika normativa etiska teorier är målet att sedan diskutera olika svar på frågan ”när är det dags att avliva?” i situationer då ett djurs lidande och livskvalité vägs mot intressen av att låta djuret leva eller dö. Det andra syftet är att undersöka om synen på lidande, livskvalité och avlivning skiljer sig mellan veterinärer och djurägare när det gäller olika sällskapsdjur (hund och katt samt mindre sällskapsdjur som marsvin och hamster). Det tredje syftet är att undersöka om kommunikationen mellan veterinärer och djurägare kan underlättas för att veterinären ska kunna hjälpa djurägaren att fatta ett beslut om att behålla eller avliva djuret. Det finns olika uppfattningar om vad som är kriteriet på en etiskt riktig handling och därmed om vad som är relevant att beakta och eftersträvansvärt. Djurrättighetsetiken är en variant av pliktetiken som fokuserar på intentionen bakom en handling och den goda viljan hos den som handlar. Grundprincipen är att varje etiskt beslut ska utgå från respekt för varje enskild individ och följa de plikter man har gentemot dem och sig själv. Ur ett djurrättsetiskt perspektiv är det ofta fel att avliva ett djur, då det finns en skyldighet att respektera varje individs rätt till sitt liv. Enligt nyttoetiken är den rätta handlingen den som ger störst nytta totalt sett. Om vi antar att det ligger i ett djurs intresse att dö för att undslippa ett stort lidande utan rimliga chanser till förbättring, så skulle djuret må dåligt av att fortsätta leva. Däremot så skulle kanske djurägaren må dåligt av att inte längre ha djuret hos sig. Genom att jämföra mängden negativa och positiva upplevelser hos de berörda individerna kan man avgöra vilken handling som ger mest positiva upplevelser och därmed är det mest etiskt riktiga beslutet. Enligt dygdetiken är det personen bakom beslutet om avlivning som är viktig, att beslutet följer vad en dygdig människa skulle göra i situationen. Detta kan man se på två sätt, baserat i två olika dygder; antingen är det rätt att avliva ett djur som inte mår bra för att det är barmhärtigt att hjälpa djuret att slippa lidandet. Men å andra sidan kan det också vara respektfullt att värna om djurets liv, om man nu antar att djuret har ett eget intresse av att leva och därmed antas vara beredd att gå igenom mycket lidande för att få fortsätta att leva. Hur en dygdetiker i detta läge väljer att resonera beror på hur hen väljer att tolka de dygder som finns samt hur etikern ser på djurets intressen och liv. Enligt omsorgsetiken har vi människor på grund av vår maktposition i relation till djuret ett ansvar att värna om djurets intressen och känslor och därmed måste en omsorgsetiker fundera över vilka dessa intressen och känslor är. Djuret ska enligt omsorgsetiken värnas i sin sårbarhet och inte utsättas för lidande, även om det skulle vara bekvämare för människan, och heller inte avlivas enbart för att det av andra skäl, t.ex. ekonomiska, vore att föredra för djurägaren eller veterinären. Lidande kan sammanfattas som fysiskt och psykiskt obehag, kombinerat eller var för sig, tillräckligt stort för att individen ska vilja undslippa det. Lidandet kan vara av olika grader från lindrigt till svårt lidande. De flesta intervjuade djurägare och veterinärer anser dock att lidande är något större än ”bara” fysisk och psykisk smärta och något som uppstår först då djuret inte längre har någon livskvalité kvar. God livskvalité kan sammanfattas som en subjektiv mental upplevelse där en god fysisk och psykisk hälsa utgör grunden och som tillsammans med överhängande positiva upplevelser skapar känslor av välbehag och ger ett liv som är tillfredsställande att leva. Många intervjuade, både veterinärer och djurägare, menade dock att en god livskvalité är när djuret är smärtfritt och får sina basala behov uppfyllda, det vill säga avsaknad av lidande är enligt dem ofta detsamma som god livskvalité. Två av de fem intervjuade veterinärerna menade dock att det utöver uppfyllda basalbehov även krävs positiva upplevelser för att ett djur ska ha god livskvalité. Studier visar att mängden lidande och dålig livskvalité är de faktorer som väger tyngst när djurägare fattar beslut om avlivning, vilket även avspeglas i intervjuerna. Samtidigt tyder välfärdsstudier på att det som egentligen avgör ett djurs livskvalité är de positiva upplevelserna i djurets liv, snarare än de negativa. Livet kan alltså vara värt att leva trots en viss mängd lidande eller en period av dålig livskvalité, om livet i övrigt består av överhängande positiva upplevelser. Om vi inte blir medvetna om att vi behöver titta på de positiva aspekterna i ett djurs liv för att kunna bedöma livskvalité och djurvälfärd, kommer vi att nöja oss med mycket mindre än att djuret verkligen ska ha ett tillfredsställande liv (utifrån djurets perspektiv). Om vi bedömer livskvalitén på felaktiga grunder kommer vi också att tro att djur i större utsträckning har tillfredsställande liv än vad de egentligen har, vilket bara kan leda till onödigt lidande hos alla djur vi håller, såväl sällskapsdjur som produktionsdjur. Sammantaget tycks de intervjuade djurägarna och veterinärerna blanda ihop begreppen lidande och livskvalité. De skapar en enda lång skala från inget lidande och god livskvalité till mycket lidande och dålig livskvalité vilken de sedan utgår från när de ska bedöma om djuret ska avlivas eller inte. Det tycks falla bort att god livskvalité innebär att djuret har något extra glädjeämne i livet, vilket spelar en stor roll för hur djurets intresse av att leva ser ut. Det optimala vore istället att bedöma lidande för sig och livskvalité för sig och därefter relatera detta till olika etiska värden för att nå ett välgrundat beslut om avlivning. När det gäller synen på olika sällskapsdjur verkar den allmänna uppfattningen bland informanterna vara att mindre sällskapsdjur som marsvin och hamster inte förmår uppleva lika mycket känslor som större djur och därför behöver miljön inte berikas lika mycket för att ge dessa djur en god livskvalité. När det gäller avlivning av dessa djur så verkade det generellt som att dessa beslut fattas snabbare än för större djur. Det sista avsnittet handlar om kommunikation mellan veterinär och djurägare. Tre av fem djurägare ville enligt intervjuerna möta en rak, saklig och ärlig veterinär som inte lindar in sina råd och åsikter. De flesta veterinärer ansåg att de behöver ta hänsyn till djurägarens personlighet och gå försiktigt fram för att inte trampa djurägaren på tårna. Denna studies resultat tyder på att kommunikationen mellan veterinär och djurägare skulle kunna förbättras, framför allt genom att veterinären skulle kunna jobba för att djurägaren förstår begreppen lidande och livskvalité bättre. Att fatta beslut om avlivning är inte lätt, det är både de intervjuade personerna i studien samt tidigare studier överens om, och beroende på vilken etisk teorisom följs landar man i olika slutsatser. I slutänden måste varje djurägare och veterinär, oavsett vilken etisk teori personen utgår ifrån, göra ett ärligt försök att sätta sig in i djurets situation och upplevelse av livskvalité, lidande och intressen och inkludera detta i ett välunderbyggt etiskt beslut. Intervjuerna visar även vikten av att vi människor, såväl djurägare som veterinärer, ser till att stötta varandra och vara ödmjuka mot varandra i vetskapen om att inget solklart är rätt eller fel i ett beslut om avlivning samt att situationen väcker känslor hos alla inblandade. Nyckelord: lidande, livskvalité, avlivning, etik, veterinär, djurägare