Hypomagnesemi som riskfaktor för kalvningsförlamning hos mjölkkor

Abstract: I sen dräktighet och vid laktationens inledning avger mjölkkor stora mängder kalcium till fostret och mjölkproduktionen. Kons förmåga att upprätthålla kalciumbalansen sker med hjälp av mobilisering av kalcium från skelettet samt upptag av kalcium från tarmen, mekanismer som regleras hormonellt, huvudsakligen av parathormon (PTH) och 1,25-dihydroxyvitamin D3 (calcitriol). Om kons regleringsmekanismer inte lyckas återställa kalciumkoncentrationen i plasma drabbas djuret av klinisk hypokalcemi som kan orsaka kalvningsförlamning. Flera olika strategier har etablerats för att förebygga denna utveckling. En väletablerad metod är lågkalciumdieten som syftar till att stimulera djurets metabolism för att öka aktiveringen av de endogena regleringsmekanismerna vilket resulterar i en bättre förmåga hos djuret att återställa kalciumförlusterna. En annan metod är modifiering av dietary cation anion difference (DCAD) vars syfte är öka effekten av PTH på dess målvävnader. Syftet med denna litteraturöversikt var att undersöka huruvida låga magnesiumnivåer hos mjölkkor ökar risken att de drabbas av kalvningsförlamning. Brist på magnesium har visats reducera utsöndringen av PTH till blodet samt minska hormonets förmåga att stimulera sina receptorer i skelett och njurar. Båda dessa faktorer reducerar aktiveringen av vitamin D till calcitriol vilket minskar kalciumabsorptionen i tarmen och ytterligare hämmar förmågan till benresorption. Resultatet av dessa förändringar i regleringsmekanismerna hos hypomagnesemiska kor är att förmågan att kompensera kalciumförluster vid kalvning är kraftigt nedsatt. Detta stöds också av ett flertal analyser där minskade nivåer av magnesium i utfodringen visar starkt samband med incidensen av kalvningsförlamning. Plasmanivåerna av magnesium är framförallt beroende av ett kontinuerligt upptag från fodret. Mobilisering från kroppens reserver har inte en tillräcklig förmåga att motverka en snabbt uppstående hypomagnesemi. Slutsatsen är att ett tillräckligt magnesiumintag är av yttersta betydelse för att undvika klinisk hypokalcemi. Rekommendationerna för magnesiumutfodring till sinkor är eventuellt för låga och skulle sannolikt kunna höjas då biverkningar av excessivt intag är relativt lindriga.