Käringtand, parasiter och emissioner från idisslare : en litteraturstudie om samodling med käringtand och effekter av kondenserade tanniner

Abstract: Käringtand (Lotus corniculatus L.) kommer ursprungligen från medelhavsområdet men förekommer idag i olika delar av världen. Historiskt har käringtand hävdat sig väl i torra klimat samt i mindre produktiva områden där baljväxter som blålusern (Medicago sativa L.) och rödklöver (Trifolium pratense L.) inte varit lämpliga. I produktionsintensiva områden presterar den ofta sämre med avseende på konkurrens och avkastning i jämförelse med blålusern, rödklöver och vitklöver (Trifolium repens L.). Käringtand är lämplig för både bete och slåtter. Den är svag i konkurrensen i början på växtsäsongen medan återväxten är god. Internationella och nationella försök har visat att högre andel käringtand i beståndet kan uppnås om samodling sker med mindre aggressiva arter som timotej (Phleum pratense L.), ängssvingel (Festuca pratensis Huds.) samt sena sorter av engelskt rajgräs (Lolium perenne L.). Under svenska förhållanden lämpar sig käringtand bättre för tvåskördesystem än treskördesystem på grund av svagare konkurrens- och produktionsförmåga än övriga baljväxter. Käringtandens fodervärde är av stort intresse eftersom den visar tendenser till att förbättra mjölkkvaliteten samt öka tillväxten hos idisslare. Käringtand har en högre koncentration av kondenserade tanniner än rödklöver och blålusern vilket resulterar i minskade förluster av kväve i avföringen. I rätt mängd förbättrar kondenserade tanniner proteinutnyttjandet i våmmen hos idisslare. Sammantaget leder detta till att käringtandens huvudsakliga värde ligger i dess nutritionella egenskaper som kan leda till ökad tillväxt hos nötkreatur, förbättrad mjölkkvalitet hos mjölkkor och eliminera risken för trumsjuka. Ett ökat tannininnehåll minskar trycket från inälvsparasiter hos idisslare men huruvida käringtanden har effekt är däremot inte helt klarlagt i praktiska försök. Tannininnehållets betydelse för att minska metanutsläppen hos idisslare är fortsatt intressant då det finns potential att minska idisslares miljöpåverkan genom att utfodra käringtand.