Skiljer sig rörelsemönstret mellan en överviktig och en idealviktig katt? : samband mellan hull och tryckmätningsdata

Abstract: När det kommer till diagnostik av rörelsestörningar hos katt tillämpas en ortopedisk undersökning som kan vara svår att såväl utföra som bedöma, varför behovet av standardiserade utvärderingsinstrument är stort. Inom forskningen har användandet av så kallade tryckmätningsmattor för gånganalys på katt ökat, ett verktyg som redan är väletablerat och validerat för motsvarande analys på hundar. Tills nu har metoden främst tillämpats i studier på katter med ortopediska besvär, men utan kända parametrar på friska individer är metoden mer eller mindre otillförlitlig som diagnostiskt hjälpmedel. Studier på människa har visat att övervikt kan ge upphov till ett annorlunda rörelsemönster, vilket ökar risken för muskuloskeletala sjukdomar, och det är troligt att detsamma gäller för katt. För att testa denna hypotes syftade detta arbete till att undersöka om övervikt eller fetma hos katt påverkar gångmönstret eller inte. Arbetet bygger på material från två större forskningsprojekt om osteoartrit på katt vilka genomfördes på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Data från totalt 170 katter, majoriteten korthåriga huskatter, fanns till förfogande. Av dessa klassades 69 som kliniskt friska och inkluderades i gånganalysen. Genom tillämpning av två olika graderingssystem av s.k. body condition score (BCS) delades katterna in i olika viktgrupper varpå bearbetade tryckmattedata jämfördes mellan viktgrupperna. För att undersöka om BCS-klassning fungerar som ett bra medel för hullbedömning undersöktes därtill samband mellan vikt och BCS på alla 170 katter samt samband mellan beräknad procent kroppsfett (kroppsfett%) och BCS på de 75 katter som genomgått datortomografiundersökning. Sambandet mellan kroppsfett% och BCS har undersökts på 51 av katterna i ett tidigare examensarbete, materialet avseende resterande 24 katter har kompletterats till detta arbete. Avseende BCS påvisades signifikanta samband med vikt och kroppsfett% för båda skalorna med den skillnaden att den 9-gradiga skalan erhöll en bättre korrelation vilket också är rimligt då denna skala är mer detaljerad. Genom detta bedöms den 9-gradiga skalan mer lämpad inom klinisk praktik. Vad gäller kroppsfett% och den 9-gradiga skalan påvisades dock en svaghet vad gäller de högre BCS-graderna i form av att det linjära samband som sågs för grad 5-7 inte kunde ses för grad 7-9. Orsakerna till detta behöver undersökas vidare. För de olika gångparametrarna Vertical Impulse (VI), symmetriindex, steglängd och belastningstid kunde ingen signifikant skillnad påvisas mellan överviktiga/feta och idealviktiga individer förutom för VI för vänster baktass. Den biologiska rimligheten i detta resultat kan dock diskuteras. Troligt är att resultatet uppkommit genom en slumpartad signifikans och att det inte finns någon skillnad i de parametrar som undersökts. Genom detta kan tryckmätningsmatta sannolikt användas både för överviktiga/feta och idealviktiga utan vidare anpassning av insamlade data. Det kvarstår dock en risk att våra val av statistiska metoder inte kunnat fånga skillnad i rörelseparametrar som faktiskt finns varför det i dagsläget inte är helt utrett huruvida katters BCS behöver tas med i beräkningen vid gånganalys. Detta får framtida forskning visa.