Samexistens av nötboskap och vilda herbivorer i Kenya

Abstract: Interaktioner mellan vilda herbivorer och nötboskap är väldigt komplexa. Bland nackdelarna väger överföring av sjukdomar tyngst. Uppskattningsvis har cirka 70 % av alla sjukdomar hos boskap (inklusive zoonoser) som uppkommit på senare tid sitt ursprung hos vilda djur. Sjukdomar kan spridas via direkta kontakter eller indirekta interaktioner (luft, kroppsvätskor, avföring, kött eller mjölk) mellan vilda djur och boskap. Några exempel på sådana sjukdomar är: East Coast Fever, Corridor disease, January disease, katarralfeber, trypanosomos samt mul- och klövsjuka. Sjukdomar är en av faktorerna som försvårar djurhållning i Kenya, men också predation ligger bakom en stor del av antalet förlorade boskap och orsakas till största del av lejon, men även av hyenor och leoparder. Babianer tar flest utav de mindre boskapen som får och getter, men kan även fälla mindre kalvar. Interaktion mellan nötboskap och vilda herbivorer kan även vara fördelaktigt, som till exempel bidra till ökad biologisk mångfald då mer betesmark nyttjas samt förbättrad djurhälsa. En av de populäraste koraserna som massajer (en av Kenyas ursprungsstammar) använder är Boran (Bos indicus), då de har en enastående förmåga att kunna anpassa sig och producera under de varma förhållanden som finns i Kenya. För många är massajernas sätt att hålla boskap viktigt för överlevnad. Genom att vandra med sina kor till och från betesmarker samt vattenhål, är korna ständigt vaktade av en eller flera herdar. Dessa herdar skyddar aktivt sina boskap, vilket gör det svårt för predatorer att fälla boskap. Man vandrar med sina boskap istället för att ständigt hålla sig i närheten av vattenhål, då dessa oftast lockar till sig lejon som lurar på byten under torrperioden i Kenya. Mer forskning behövs på vilka för- och nackdelar interaktioner mellan nötboskap och vilda herbivorer har, för att kunna öka den biologiska mångfalden och djurvälfärden ytterligare inom den nuvarande boskapshållningen i Kenya.