Naturliga skogsbränder i Sverige : blixtantändningars spatiala mönster och samband med markens uttorkning

Abstract: Bränder är en viktig störningsfaktor i den boreala skogen. Sedan människan kom in i bilden finns det förutom de blixtantända, naturliga bränderna också antropogena bränder. Efter att skogen blev värdefull i Sverige bekämpas dock bränderna effektivt och många brandgynnade arter lever en tynande tillvaro. Ansträngningar läggs idag på kontrollerade hygges- och naturvårdsbränningar i syfte att främja brandgynnade arter och bidra till ett naturligt tillstånd i skogen. Det här arbetet syftar till att analysera det spatiala mönstret för naturliga antändningar, deras säsongsfördelning och vilken grad av upptorkning som krävs för att de ska kunna inträffa.Arbetet baseras på insatsrapporter från sammanlagt 45 år med olika grad av användbarhet. Antalet blixtantända bränder per år för alla 45 åren har kunnat visas. För åren 1944-1946 samt 1996-2008 var det möjligt att omvandla informationen till punkter på Sverigekartan och på så vis få en visuell bild av den rumsliga fördelningen av blixtantända bränder. För samma material kunde också säsongsfördelningen visas. För åren 1999-2008 kunde klimatiska data kopplas till brändernas plats vid tidpunkten för antändningen och för dessa år har även en jämförelse mellan antropogena och blixtantända bränder gjorts avseende skillnader i markfuktighet och antal per ytenhet. Säsongen för blixtantända bränder startar i första halvan av maj och slutar i mitten på oktober. Kulmen nås mitt i juli. Det är stor variation i antal blixtantändningar från år till år med ett tydligt samband till sommarens väderlek. Toppåren återkommer med 3-5 års mellanrum under varma och torra somrar. De blixtantända bränderna förekommer över samma breda spann av HBV-Ö-värden mellan ca 85 och 15 som de antropogena bränderna gör, medan både DMC-värden över 15 och HBV-U-värden under 50 ökar antalet bränder. Det tyder på att det har större betydelse att det är torrt en bit ner i marken än i ytan för att blixten ska kunna starta en brand. Densiteten av blixtantända bränder i Sverige är högst i ett triangelformat område från mitten av Kalmar läns kust, norrut till norra Östergötlands kust och västerut mot sjön Sommen, varifrån den avtar norrut, västerut och söderut. Nederbörd, topografi, temperatur, marktäcke och blixtnedslagsdensitet kan förklara vissa av mönstren, men inte alla. I fin skala tycks blixten ha favoritplatser som tex. området kring Boden eller norr om sjön Sommen. Det kan bero på lokalklimatet men det skulle också kunna bero på särskilt gynnsamma bränsleförhållanden på dessa områden. Likheterna i den spatiala fördelningen av blixtantända bränder mellan tidig (1944-1960) och sen (1996-2008) period i de fem sydöstra länen leder till slutsatsen att det rör sig om ett verkligt mönster. Nederbörd och temperatur tycks ha den största inverkan på antalet blixtantända bränder; det talar både nederbördskartan, temperaturkartan och toppårens väderlek för.Om man vill efterlikna en naturlig skogsbrand kan det vara viktigt att välja en varm och torr högsommardag. Sådana dagar, då humuslagret är rejält uttorkat, torde vara förhållanden som de brandanpassade arterna anpassat sig till och därför eftersträvansvärda i arbetet med hygges- och naturvårdsbränningar.