Skogsbrukets påverkan på fasta fornlämningar : en analys av skador på fasta fornlämningar i Västernorrlands län där avverkning och markberedning utförts

Abstract: Fornlämningars skydd regleras i Lagen om Kulturminnen (KML) m.m. (1988:950). I samband med varje skoglig åtgärd är man skyldig att ta hänsyn till värdefulla kulturmiljöer och lämningar, detta stadgas i Skogsvårdslagen (1979:429). Förutom själva fornlämningen så är även omgivande mark, det så kallade fornlämningsområdet skyddat. 2 kap 1 § i KML säger vilka fornlämningar som är skyddade enligt KML, bland annat så tas gravar och boplatser upp (KML 1988:950). År 2007 kom Skogsstyrelsen ut med en rapport som visade på att drygt hälften av alla fornlämningsområden och över 40 % av fornlämningsobjekten hade skadats i samband med avverkning På områden som även hade markberetts hade över 80 % av fornlämningsområdena påverkats och mer än 60 % av fornlämningsobjekten. Som grund för föreliggande studie har använts en skadeinventering av fornminnen inom Västernorrlands län genomförd av länsantikvarien 2008 på objekt som avverkats säsongen 2004/2005. Den visade att 19 av 38 undersökta objekt, det vill säga 50 % var skadade, varav ca 1/3 svårt skadade.Syftet med detta arbete var dels att kategorisera i omfattning, typ och orsak till skador till skador på de av länsantikvarien inventerade skadade fasta fornlämningarna inom Västernorrlands län, dels att undersöka hur skador kan undvikas och minskas i framtida skogsbruksåtgärder. Arbetet var uppbyggt i två delar: 1) En fältdel med inventering av 21 objekt, 14 skadade och 7 oskadade, utifrån en tidigare sammanställd lista med objekt från länsstyrelsen. Både skadade och oskadade objekt har undersökts utifrån samma inventeringsprotokoll.2) En intervjudel där planerare och entreprenörer som arbetat med de berörda skadade objekten fått svara på frågor utifrån ett tidigare sammanställt frågeformulär.Fältinventeringen av de 14 skadade objekten visade att skadorna på de fasta fornlämningarna i sex fall utgjordes av skador från markberedning, i tio fall hittades körskador och i nio fall nedrisning och lämnande av enstaka träd med risk för stormfällning. En stor anledning till detta var ren försumlighet i hanteringen med dem. Att objekten inte alltid var markerade i terrängen med varken stubbar eller snitselband var också en bidragande orsak. Hur ska man då kunna minska skadorna på fasta fornlämningar? Intervjustudien visade att det fanns en stor osäkerhet hos både planerare och entreprenörer om hur såväl nyfunna som skadade fornlämningar ska hanteras. Den visar även att mer utbildning behövs, även resultatet om att planerarna anser sig ha sämre kunskaper än entreprenörer stödjer detta. Det är då främst praktiskt utbildning som efterfrågas, samt en gemensam utbildning mellan skogsbolagen och skogsägarföreningarna. Fler stubbar av rätt höjd (1,3 meter) bör ställas samt i ett tätare förband för att försvåra att maskiner skadar fornlämningar. Traktdirektiven som används under arbetets gång måste vara tydliga med både karta och beskrivande text. Uppdaterade kartor med fornlämningarna väl markerade och av bra kvalité är en förutsättning för att arbetet skall fungera. Planering i fält innan avverkning/markberedning är en faktor som måste förbättras, på så vis att man finner och markerar ut fornlämningarna bättre. Hanteringen av skadade eller nyfunna fornlämningar måste förbättras, detta kan göras genom att rutiner upprättas över hur man registreras och anmäler fornlämningarna.