I gränslandet mellan natur och kultur : en undersökning om myndigheternas uppdelning av natur- och kulturmiljövård

Abstract: Uppsatsen syftar till att utreda skillnaderna mellan natur- och kulturmiljövården samt undersöka vilka framtida områden som finns för ett utökat samarbete. Ge-nom en litteraturstudie av material från Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Sveriges regering med flera ska svaren på natur- och kulturmiljövårdens uppdelning och samverkansmöjligheter uppnås. Naturvårdsverket håller koll på miljömålsarbetet i Sverige, samt värnar om den biologiska mångfalden och skyddet av värdefulla naturområden. Riksantik-varieämbetet bevarar våra kulturarv och utvecklar kulturvärden i landskapet. Från tidigt 1900-tal har natur- och kulturmiljövårdens nära samband speglats av vetenskapsmännen. Rutger Sernander kom fram till att höga naturvärden inte står i motsättning till människans påverkan av naturen och kulturhistorikern Sune Ambrosiani går ett steg längre genom att säga att naturen ska ses som en historisk produkt som präglas av människan. Mårten Sjöbäck ansåg också att naturen är en kulturskapelse och att vi där-med inte bör skydda det som kallas för ursprunglig natur från människan, ef-tersom denna natur är beroende av människans bruk för att bevara sitt höga värde. Innan Naturvårdsverket bildades som statlig myndighet på 60-talet, föreslogs att naturvårdsintressena skulle inordnas under Riksantikvarieämbetet som där-med skulle få en naturskyddsinspektion. Denna utveckling motsattes men från 70-talet ökade det politiska kravet om en integrering mellan natur- och kulturmil-jövården. När Sveriges regering tog fram skrivelsen En samlad naturvårdspolitik 2002 utvecklades detta, eftersom rapporten syftar till att stärka sambandet mellan natur- och kulturmiljövården. Den menar att detta bör göras genom gemensamma projekt och arbetssätt som ger inblick i varandras perspektiv och metoder. Ett befintligt gemensamt arbetsforum är de nationella miljökvalitetsmålen där flera utav målen berör både natur- och kulturmiljövården som därför har potential att utvecklas för att inrymma större samverkan mellan myndigheterna. Ett natur-ligt motstånd är dock att vi ibland ser natur och kultur som varandras motsatser. Detta trots att vi har svårt att urskilja gränserna för vad som är påverkat av män-niskan, samt ser oss själva som en del av naturen. Att all natur i Sverige idag är påverkad av människan i mer eller mindre grad gör också att gränserna för vad som är natur och kultur blir omöjliga att upprätthålla. För att ta del av natur- och kulturmiljövetares olika kunskaper föreslås en gemensam tvärvetenskaplig utbildning som ser till helheten av landskapet. Denna kan även innehålla andra discipliner som exempelvis landskapsarkitektur eller landsbygdsutveckling som innehar möjligheter att knyta ihop vetenskapsområ-dena. Kompetensen bör också finnas nära till hands på arbetsplatsen där de olika vetenskapsområdena är representerade för att kunna ta del av varandras kunskap-er och öka samarbetet på olika nivåer i planeringsprocessen. En framtida utmaning som natur- och kulturmiljövården står inför är de kommande klimatförändringarna som gör att nya arbetssätt behöver utformas för att täcka de nya behov som uppkommer när landskapet förändras.