Finns det plats för liv på kyrkogården? : om att utveckla sociala och rekreativa värden på kyrkogårdar och begravningsplatser

Abstract: Kyrkogårdar och begravningsplatser i städerna står folktomma. De är stora grönområden med potential att fungera för sociala och hälsofrämjande aktiviteter, trots detta utnyttjas platserna nästintill enbart av besökare som kommer dit för att sörja och minnas. Samtidigt som detta sker, tilltar behovet av grönytor i städerna. I takt med att befolkningen fortsätter att öka och städerna blir allt tätare, tvingas fler samsas om de grönytor som finns. Att kyrkogårdar och begravningsplatser inte får användas likt parker, det är troligen de flesta överens om. Det går däremot att ifrågasätta om det verkligen finns skrivna regler som berättar vad som inte är tillåtet att göra på kyrkogårdar och begravningsplatser. Efter vidare undersökningar visar det sig att faktiska regler för användning är få och att besökare istället får göra antaganden om vad som är accepterat att göra på platsen. På senare tid finns det några svenska kyrkogårdsförvaltningar som har börjat utmana de gamla tankesätten om vad som är godtagbart att göra på kyrkogårdar och begravningsplatser. I maj 2018 fick Borås kyrkogårdsförvaltning exempelvis bygglov till ett utegym på Brämhults kyrkogård. Utanför Halmstad ligger Harplinge kyrkogård och där skapar kyrkogårdsförvaltningen möjlighet för kulturella upplevelser genom konstinstallationer. Det skulle vara intressant att se om fler kyrkogårdar och begravningsplatser skulle kunna utvecklas gällande sociala och rekreativa värden, men trots fördelarna, är det viktigt att ta med i beräkningen att det också kanske finns en gräns för vad som accepteras gällande omformning och användning.