Att raka eller inte raka : en jämförelse av förekomsten av bakterier före och efter rakning inför venös blodprovstagning på hund

Abstract: I veterinärmedicinsk litteratur anges ofta att rakning bör ske inför blodprovstagning via v. cephalica på hund, då det anses vara mer hygieniskt. Dock finns det mycket få studier som undersökt den hygieniska aspekten av rakning. Däremot finns det konstaterade negativa effekter av rakning. Rakning har i tidigare studier visats orsaka diverse hudproblem, såsom mikrosår och erytem. I detta examensarbete inom djuromvårdnad undersöktes om det var någon skillnad att raka eller inte raka hundarnas ben inför ett blodprov, ur ett hygieniskt perspektiv. I studien undersöktes bakterieodlingar, som mått på hygien, från 20 Beaglar där svabbprov togs från båda frambenen. Det ena benet var rakat och det andra var orakat, varav hälften av hundarna rakades på höger ben och den andra hälften på vänster ben. Provtagningsområdena förbereddes genom att båda områdena desinfekterades med klorhexidinsprit 5 mg/ml (spritning), för att sedan provtas med en svabb. Hälften av hundarna provtogs även innan spritning för att identifiera vilka bakterier som fanns naturligt på hundarnas hud. Svabben placerades i ett rör med fysiologiskt koksalt. En pipett användes för att dra upp 0,1 ml av lösningen, som sedan racklades ut på blodagar och Sabouraud agar för odling av bakterier respektive svampar. Agarplattorna märktes med de fyra sista siffrorna i hundens chipnummer samt om provet kom från höger eller vänster ben, men inte om benet var rakat eller ej. Anledningen till det var att studien skulle bli så blindad som möjligt, alltså vid avläsningen skulle studenterna inte veta om provet kom från rakat eller orakat ben. Blodagarn inkuberades i 24+24 h i 37°C, efter inkuberingen räknades och jämfördes antalet bakteriekolonier som vuxit på prover från höger respektive vänster ben för varje individ, och antalet dokumenterades. Vissa av kolonierna renodlades för att sedan identifieras med MALDI-TOF. Sabourauden inkuberades i 120 h eller 144 h i 30°C. Resultatet visade ingen signifikant skillnad mellan rakning och ingen rakning, varken före eller efter spritning (p=0,13 innan spritning och p=0,28 efter spritning). Däremot kunde en signifikant skillnad mellan att sprita och att inte sprita påvisas (p=0,009). De vanligaste förekommande bakterierna på huden efter spritning var bakterier ur familjen Micrococcaceae, en vanligt förekommande bakteriefamilj som ofta finns i hårsäckarna och innefattar många olika underarter, varav vissa kan orsaka sjukdom. Utifrån studiens resultat kan slutsatsen dras att rakning inför ett blodprov via v. cephalica varken är hygieniskt fördelaktigt eller ofördelaktigt. Studien visade också att spritning har stor påverkan på bakteriemängden vid utförandet av ett blodprov. Urvalsgruppen i denna studie var kraftigt begränsad och homogen. Vidare studier behövs för att utvärdera effekten av rakning på hundar med exempelvis olika ras, pälstyp, ålder, och livsmiljö. Förberedelserna inför blodprovstagning bör individanpassas ut efter varje patients behov. Att raka inför blodprovstagning på korthåriga hundar via v. cephalica kan, utefter denna studie, därmed anses vara frivilligt.