Hantering av parasitproblematik på naturbetesmark

Abstract: Värdet av att beta naturbetesmark är stort, både för den biologiska mångfalden men även för bevarandet av öppna kulturlandskap med stora rekreations- och kulturhistoriska värden. Då naturbeten är permanenta beten måste parasitsmitta av inälvsparasiter på betet förebyggas för att inte bli ett problem. Problem som kan orsakas av parasitangrepp är framför allt försämrad tillväxt hos djuren men även klinisk sjukdom såsom t.ex. diarré eller blodbrist. Förstagångsbetande individer är särskilt känsliga för parasitangrepp och måste därför skyddas från parasitsmitta i möjligaste mån. Ett sätt att göra detta är genom avmaskning. Då detta har visat sig ha negativa effekter på dynglevande organismer, vilka utgör en viktig del av den bevarandevärda biologiska mångfalden, så är alternativa metoder som kan leda till en minskning av användandet av avmaskningsmedel önskvärda på naturbetesmark. De viktigaste av sådana alternativa metoder är idag olika betesstrategier, vilka går ut på att tillhandahålla ur parasitsynpunkt säkra beten till förstagångsbetarna. Detta kan uppnås genom sam – eller växelbete med äldre immuna djur eller med andra djurslag, vilket leder till ett minskat smittryck och en minskad övervintrande larvsmitta. En annan metod som kan vara effektiv i kombination med sam- eller växelbete är att använda sig av strategiska flyttar till parasitfria beten innan parasitsmitta har byggts upp till skadliga nivåer på betet. Oavsett vad man använder sig av för metod är det viktigt med en god övervakning av djuren i form av vägning och träck- eller blodprovtagning för att kunna upptäcka parasitangrepp i tid och vidta åtgärder i form av flytt och eventuellt avmaskning av djuren. Då nötkreatur och får är viktiga betesdjur på naturbetesmark i Sverige har fokus lagts på dessa två djurslag.