Trygghet på offentliga platser

Abstract: Trygghet på offentliga platser med inriktning mot gestaltning av stråk är ämnet för detta arbete. Offentlig plats innebär att alla människor har tillgång till platsen och att ingen kan stängas ute (www.ne.se) till skillnad från en plats med allmänt ändamål som kan stängas av (Boverket, 2009, s 78), exempel på detta är ett bibliotek. Det finns tre olika kategorier av trygghet, fysisk-, mental- och social trygghet (Listerborn, 2000, s 8). Fysisk trygghet innefattar stadens fysiska struktur och gestaltning, det vill säga hur staden ser ut skapar trygghet (Listerborn, 2000). Fysisk trygghet kan innefatta olika konstföremål eller byggnaders placering (Boverket, 2010, s 25). Mental trygghet innefattar hur vi uppfattar en plats när vi rör oss i staden, denna kategori behandlar de minnen och associationer vi får med olika platser (Listerborn, 2000, Wirén, 1998, s 34 och Boverket, 1998, s 27). Den sociala tryggheten innebär hur trygga vi känner oss i mötet med andra människor (2000, s 8). Den sociala tryggheten har kopplingar till kultur, samhällsklass, kön, ålder samt regionala skillnader (Andersson, 2005, BRÅ, 2009, Boverket, 1998, Listerborn, 2000 och Lofland, 2007). Arbetets teoretiska utgångspunkter innefattar bland annat att man bör koppla ihop de offentliga platserna med en stegvis övergång till privata platser genom semi-offentliga och semi-privata platser (Gehl, 2006, s 58-59, Crowe och Zahm, 1994, s 25 samt Jacobs, 2005, s 57). Ofta känner man sig tryggare i miljöer nära bostaden eftersom man känner till dessa miljöer bättre än områden längre bort från bostaden (Lofland, 2007, s 149). Naturlig övervakning förespråkas av CPTED (Crowe och Zahm, 1994). Mitchell (2003, s 13) menar att det inte går att skapa helt trygga platser i det offentliga rummet eftersom det inskränker på den offentliga aspekten att alla har tillgång till det. Mitchell (2003, s 19) menar vidare att äganderätten är ett hot mot det offentliga eftersom markägaren då kan välja att stänga vissa personer ute. Offentliga platser måste gå att appropriera, annars nyttjas de inte (Lefebvre, 1991, s 164-168, Mitchell, 2003, s 14 och Gehl, 2006, s 27). Enligt Sennett (2002, s 177-194) känner människor sig mer trygga på offentliga platser om de kan tolka stadens tecken och symboler. En viktig aspekt för tryggheten är att befolka de offentliga platserna, enligt Gehl (2006, s 23, 53). Med stöd av Plan- och bygglagen (PBL) kan man arbeta med trygghetsfrågor både i översiktsplan och detaljplan eftersom det i PBL ((2010:900) 2 kap, 3§) står att planering ska främja tillgänglighet och användning av platser för alla människor. Det går även att arbeta fram olika program, som de gjort i Umeå kommun, för att engagera alla inblandade aktörer i ett tidigt skede. Det finns olika utformningsprinciper som kan öka tryggheten på offentliga platser. Sikt är en av dessa principer, om platsen är överblickbar ökar tryggheten (Boverket, 1998, s 71, Listerborn, 2000, s 18-19, och Jacobs, 2005, s 55). Belysning hänger ihop med sikt eftersom belysning ökar överblickbarheten under dygnets mörka timmar så att man ser vem det är man möter (SKL, 2005, s 1, 4 och Listerborn, 2000, s 17, 36). Sittplatser attraherar människor att uppehålla sig på platsen en längre tid vilket bidrar till att befolka platsen (Gehl, 2006, s 27 och Boverket, 1998, s 80). Om det finns alternativa vägar till stråket kan man välja den väg man känner sig mest trygg med att röra sig längst (Listerborn, 2000). Markplanlösningar är tryggare att röra sig längst än tunnlar och broar (Listerborn, 2000, s 28, 46 och Gehl, 2006, 63-64). Murar och stängsel upplevs otrygga av många människor eftersom man inte kan passera genom muren samt att det kan ge en utestängande känsla (Andersson, 2005, s 52-53 och Mitchell, 2003). Olika städer har olika stadsplanemönster. Olika stadsplanemönster upplevs olika trygga. Funktionsseparering gör att det blir långa avstånd mellan stadens olika funktioner vilket i sin tur gör att olika delar av staden är befolkade vid olika tider av dygnet (Boverket, 2010, s 56, Listerborn, 2000, s 49, 51 och Boverket, 1998, s 63-64, 75). Rutnätsplaner har ingen hierarki mellan de olika gatorna vilket gör att flödet av människor är jämt fördelat (Boverket, 1998, s 66 och Listerborn, 2000, s 43-44). Trädstrukturer har matargator och återvändsgator vilket gör att det rör sig mest människor längst de större gatorna vilket inte är bra ur ett trygghetsperspektiv (1998, s 66, 87 och 2000, s 44). I Umeå har man tagit fram åtgärdsprogram för att öka tryggheten i de centrala delarna av staden (Ett rent och tryggt Umeå, åtgärdsprogram för Umeå kommuns utomhusmiljöer, 2010). Åtgärdsprogrammet går ut på att skapa tryggare miljöer genom att göra dem mer attraktiva vilket sker bland annat genom att skapa nya mötesplatser i staden samt göra staden renare (2010, s 4, 7). Arbetet mynnar ut i en inventering, analys samt förbättringsförslag över tre olika stråk. Stråken är otrygga ur olika aspekter, till exempel genom att ett av dem saknar belysning medan de andra har mycket belysning, två av dem löper längst stora infrastrukturer medan det tredje inte gör det. Efter en jämförelse mellan stråken har två av dem valts ut för att få förbättringsförslag som bygger på de teoretiska utgångspunkterna och utformningsprinciperna. Det första stråket behöver breddas, belysas samt få en upprustning av gång- och cykeltunneln som leder till stråket. Det andra stråket behöver en upplösning av en mur som löper längst stråket, trevligare belysning, utökad cykelparkering samt en platsbildning. Avslutningsvis förs en diskussion kring arbetet samt vad arbetet lett fram till. Kortfattat kan sägas att arbetet problematiserat kring trygghetsbegreppet som i vissa avseenden är i konflikt med offentlighetsbegreppet. Det går inte att skapa helt trygga offentliga platser eftersom det i så fall skulle inskränka på innebörden av offentlighetsbegreppet.