Effekten av programmerad träning på muskelmått hos hund : en interventionsstudie om hundars fysik

Abstract: Fysisk aktivitet och träning är en viktig del av ett hälsosamt liv och en vanlig rekommendation för människa och hund. Idag finns det ett kunskapsglapp för vilken typ av träning som lämpar sig bäst vid förebyggandet av sjukdomar och skador relaterade till otillräcklig muskelansättning och muskelstyrka. Inga direkta muskelstyrketester finns på hund i dagsläget men muskelstyrka är sannolikt korrelerat med muskelmassa. Detta möjliggör användandet av omkretsmått som ett objektivt indirekt mått för muskelmassa och muskelstyrka. Övergripande syftet med studien var att öka kunskapen om effekt av träning på hund för att förbättra möjligheterna att förebygga sjukdomar och skador relaterade till otillräcklig muskelansättning och muskelstyrka. Detta gjorde vi genom att utvärdera effekten av ett 8 veckor långt träningsprogram med fokus på muskelansättning och muskelstyrka. Dessutom undersöktes tillförlitligheten på de omkretsmått som användes för att säkerställa att eventuella förändringar i kroppskomposition berodde på sann förändring. Studien utfördes på privatägda hundar som deltog på en av fyra olika intensitetsnivåer (2 km, 5 km, 7,5 km eller 10 km). Träningsprogrammen innehöll konditionsträning och styrketräning med 3–4 pass i veckan i 8 veckor. Hundarnas ”Muscle Condition Score” (MCS), ”Body Condition Score” (BCS), låromkrets, vadomkrets, överarmsomkrets och underarmsomkrets bedömdes innan och efter interventionen. Hundarna bar aktivitetsmätare en vecka innan studien, i mitten av studien samt sista veckan av studien. Resultatet av studien visade på en signifikant ökning i medelvärdet för låromkrets (1,57 cm, p = 0,004), vadomkrets (1,04 cm, p = 0,014) och överarmsomkrets (1,11 cm, p < 0,001). En signifikant tidseffekt kunde påvisas (plår = 0,013; pvad = 0,028; pöverarm < 0,001). Preliminära data tyder på väldigt hög intra- och interbedömarreliabilitet (opublicerade data). Vid studiens start var 14/22 hundar av idealhull (BCS 4–5) och i slutet var 20/22 av idealhull (p = 0,045). En hund bedömdes ha lindrig muskelatrofi (MCS B) i början, resten bedömdes ha normal mängd muskelmassa (MCS A). I slutet bedömdes alla som MCS A. Ingen statistiskt signifikant skillnad i aktivitetsnivå påvisades. Bristen på en ordentlig kontrollgrupp gör att resultaten från denna studie bör tolkas med försiktighet. Dock visar resultaten på signifikanta skillnader i muskelomkrets och BCS utan signifikant skillnader i aktivitetsnivå. Detta skulle kunna visa på att träningsprogrammet och i synnerhet styrketräningen är lämpligt för att öka muskelansättningen på hund. Ökningen i muskelmassa innebär också sannolikt en ökning i muskelstyrka. Omkretsmåttens höga intra- och interbedömarreliabilitet innebär att förändringen sannolikt är sann och inte beror på felmätning. Den höga intra- och interbedömarreliabilitet förbättrar även möjligheterna att jämföra mått från olika tidpunkter och bedömare, vilket i sin tur underlättar uppföljningsarbete av behandling och träning. Kunskapen från denna studie kan därför förbättra möjligheten att förebygga sjukdomar och skador relaterade till otillräcklig muskelansättning och muskelstyrka.