Skador orsakade av törskatesvamp på ungskog av tall Pinus sylvestris samt förekomst av kovall i hyggesbrända respektive mekaniskt markberedda bestånd

Abstract: Törskatesvamp förekommer i två former, en värdväxlande (Cronartium flaccidum) och en icke värdväxlande (Peridermium pini). Genetiska analyser har visat att ingen övergripande genetisk differentiering finns mellan de två formerna och att de därför tillhör samma art. Svamparna tillhör rostsvamparna och angriper i Sverige tall (Pinus sylvestris). Tidigare ansågs de vanligaste alternativa värdarna för C. flaccidum tillhöra släktena Paeonia, Vincetoxicum och Pedicularis vilket ledde till att den värdväxlande formen betraktades vara begränsad till de alternativa värdarnas utbredning, koncentrerad till södra Sverige. Senare studier har visat att även arter tillhörande släktet kovall (Melampyrum) kan fungera som alternativa värdar. De vanligast förekommande arterna, som också fungerar som värdar är skogskovall (M. sylvaticum) och ängskovall (M. pratense). Dessa arter är allmänna även i norra Sverige och upptäckten att Melampyrum spp. kan fungera som värdar innebar att C. flaccidum inte, som man tidigare trott, enbart förekommer i södra Sverige. Sedan början av 2000-talet har stora angrepp av törskate observerats i norra Sverige. Anmärkningsvärt med sjukdomsbilden här är att angreppen framförallt förekommer på ungskog och att de lokalt är mycket kraftiga. Inventeringar gjorda av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) visar att 34 % av den tallungskog med en medelhöjd på 1-4 m som finns i norra Norrland, är angripen av törskate. Av dessa 130 000 hektar har 33 000 hektar minst 10 % av stammarna angripna av patogenen. DNA-prov tagna från de angripna områdena i norra Sverige har analyserats och resultatet visar att C. flaccidum är den form som dominerar i nordöstra Sverige. Varför angreppen är så kraftiga på tallungskog i norra Sverige förbryllar forskare och ännu har inga definitiva förklaringar hittats.En bidragande orsak till de kraftiga angreppen skulle kunna vara en förändrad skogsskötsel. Brand har i våra boreala skogar ansetts vara den viktigaste störningen som påverkar och formar skogen. Människan har under en mycket lång tid påverkat brandmönstret i vår natur. Sedan slutet på 1800-talet har vi människor effektivt bekämpat de naturliga bränder som uppstår i skogarna. Enligt studier av brandhistoriken har bränder vanligtvis naturligt återkommit med ett intervall av mellan 50-150 år i norra Sverige. Ett grovt mått på medelarealen bränd mark/år, historiskt sett, är 1,7 %. I dag brinner endast en liten fraktion av skogsmarken årligen, 0,0017 – 0,017 %. Brand har inte enbart bekämpats, utan också använts under kontrollerade former som en markberedningsmetod. Hyggesbränning var en vanligt förekommande metod för att förbereda marken för en föryngring under 1950- och 1960-talet i norrlands inland. Intresset för brand inom skogsbruket har sedan avtagit, för att åter öka i slutet på 90-talet i och med en ökad miljömedvetenhet och skogsbrukets miljöcertifiering. Tankarna som föranledde studien var att minskningen av bränder i skogen, både naturliga och kontrollerade av människan, eventuellt kan ha gynnat kovall och därmed också gynnat törskatesvampen indirekt. Syftet med studien har dels varit att samla och sammanställa kunskap om törskatesvamp och kovall för att bättre kunna förstå hur interaktionerna mellan dessa kan påverkas av brand, dels undersöka i fält om infektionsgraden av törskatesvamp och kovallförekomsten skiljer sig åt mellan marker som inför föryngringen bränts respektive markberetts maskinellt.Fältstudien har genomförts under sensommaren 2009, huvudsakligen i Pajala kommun, vilken är en av de kommuner där angreppen varit koncentrerade. Bestånd valdes utifrån följande kriterier; bestånden skulle ligga nära varandra, ha beståndsavverkats under samma år eller under varandra näraliggande år, vara brända respektive ha markberetts med en alternativ mekanisk metod. Bestånden skulle bestå av minst 7/10 tall (Pinus sylvestris) och fick inte ha en medelhöjd överstigande fyra meter. Sammanlagt ingick 18 bestånd i studien, varav nio brända och nio mekaniskt markberedda. 16 av dessa var belägna i Pajala kommun. De resterande två var belägna i Gällivare kommun. I bestånden utfördes inventering av systematiskt utlagda provytor, den första ytans läge utlades slumpmässigt. Huvudsyftet med inventeringarna var att samla in information avseende skador på ungskogen orsakade av törskatesvamp samt kovallförekomst i bestånden.Resultaten av inventeringarna visade inte på några statistiskt signifikanta skillnader vare sig mellan förekomst av skador på brända respektive obrända marker, eller på kovallförekomst på brända respektive obrända marker. Det totala antalet stammar som inventerats uppgick till 1388 stycken, av dessa hade 70 stycken skador orsakade av törskatesvamp, vilket motsvarade 5,0 %. På de brända markerna inventerades 700 stammar, av dessa hade 35 stycken (5,0 %) skador. I de maskinellt markeberedda bestånden registrerades 688 stammar, varav 35 (5,1 %) uppvisade skador orsakade av törskatesvamp. I sex av de nio parvisa jämförelserna var andelen skadade stammar högre i de markberedda bestånden än i de brända bestånden, dock konstaterades inga statistiskt signifikanta skillnader. Förekomst av kovall registrerades totalt på 14,6 % av de brända beståndens provytor. Motsvarande siffra i de obrända bestånden var 19,4 %. I fyra av de nio parvisa jämförelserna var kovallandelen högre i de obrända bestånden än i de brända bestånden. I två av de nio parvisa jämförelserna var kovallandelen högre i de brända bestånden, medan det i tre av jämförelserna inte observerades någon skillnad alls mellan de brända och de obrända bestånden. Inga statistiskt signifikanta skillnader registrerades. Hyggesbränning verkar således inte påverka vare sig täckningsgraden av kovall, eller förekomsten av törskateangripna träd i bestånden som anläggs på den brända marken.