Subjektiv bedömning av hälta hos häst

Abstract: Av alla sjukdomsfall i Sverige som veterinärvård söks för handlar ungefär hälften om hältrelaterade problem. I praktiken använder veterinärer sin subjektiva bedömning i form av syn och hörsel för att upptäcka och gradera hälta. Studier har dock visat att den subjektiva hältbedömningen visat sig ha en relativt låg överensstämmelse mellan veterinärer i studier som gjorts. Syftet med denna litteraturstudie är att få en överblick över hur hälta kan detekteras hos häst och vad det finns för individuella skillnader i den subjektiva hältbedömningen veterinärer emellan. För att bedöma hälta krävs kunskap om det naturliga rörelsemönstret hos hästar och förståelse för den naturliga variation som kan förekomma. De vanliga gångarterna hos häst är skritt, trav och galopp. Bedömning av hälta sker normalt i trav då asymmetrier har visat sig synas tydligare här på grund av travens symmetriska natur och den ökade nedslagskraften som travens svävningsfas medför. I skritt syns framförallt högre grader av hälta. Hos en ohalt häst rör sig huvud och kors i trav regelbundet i en vertikal rörelse som en sinuskurva. Under en stegcykel nås minimum och maximum två gånger där minimum uppstår i mitten av belastningsfasen av ett benpar och maximum i slutet eller precis efter belastningsfasen. Dessa parametrar förändras vid de asymmetrier som hälta innebär och visar sig i form av bland annat nickning med huvudet och ojämn rörelse av bäckenet. Andra tecken på hälta är till exempel förkortat steg och förändring av ledvinkel. Det finns en mängd skalor som hälta kan graderas efter. I Sverige används traditionellt sett en numerisk sexgradig skala från 0-5. Det finns även elvagradiga numeriska skalor samt deskriptiva verbala skalor med alla graderingar utförligt beskrivna. Av vissa förespråkas en skala från 0-8. Även visuella analoga skalor har applicerats på bedömning av hälta. I Hewetson et als studie (2006) jämfördes den numeriska och deskriptiva verbala skalan. Repeterbarheten var något högre då den verbala skalan användes men också den totala oenigheten än när den numeriska skalan användes. Det visar på att det både finns fördelar och nackdelar med en så pass utförligt beskriven skala. Flera studier har visat att överensstämmelsen mellan veterinärers bedömning av hälta inte är optimal. Överensstämmelse och tillförlitlighet är bättre hos veterinärer med mer erfarenhet och specialistkompetens än hos veterinärstudenter och veterinärer med mindre erfarenhet. Detta tyder på att förmågan till konsekvent och korrekt hältbedömning behöver tränas upp. Svårigheter verkar framförallt finnas i att bedöma vilket ben hältan har sitt ursprung ifrån när det gäller hältor av lägre grad och när det gäller bakbenshälta. Överensstämmelsen vad gäller frambenshälta är bättre. Med erfarenhet kan det vara så att förmågan att läsa av flera parametrar i rörelsemönstret samtidigt blir bättre. En mer oerfaren veterinär kanske lättare fokuserar endast på steglängden eller symmetrin i huvud och hals. Det är viktigt att ha kännedom om den bristande enigheten som existerar i subjektiv bedömning, både som veterinär för att kunna vara självkritisk men även som hästägare. Det finns en fördel med att använda samma veterinär vid återbesök gällande hältrelaterade skador. Det finns även en vikt i att utveckla och utöka användningen av objektiva mätmetoder i det kliniska arbetet.