Epiteliocystis på laxfisk : potentiella bakteriella agens och sjukdomens betydelse för laxnäringen

Abstract: Laxodling är en betydelsefull industri för ett flertal länder och därför är det viktigt att öka kunskapen om de sjukdomar som förekommer på den odlade fisken. Epiteliocystis är ett tillstånd som setts på många olika fiskarter världen över, däribland lax. Fokus för denna litteraturstudie ligger på att karakterisera epiteliocystis och hur det manifesteras på laxfiskar. Vidare behandlas agens, potentiella spridningsvägar och de behandlingar som förekommer i dagsläget. Epiteliocystis kännetecknas av cystor i gälepitelceller och kan ses både som subkliniska och kliniska infektioner. Epiteliocystis ingår i etiologin för proliferativ gälinflammation, ett sjukdomstillstånd kännetecknat av respirationspåverkan som har hög dödlighet under särskilda omständigheter. Kliniska infektioner kan leda till produktionsbortfall i form av försämrad tillväxt och avlidna fiskar. Prevalensen för epiteliocystis varierar över världen och har setts på både odlad och vild lax. Studier har visat på en säsongsvariation där prevalensen är som högst under sommarmånaderna och det finns indikationer på att agens som orsakar epiteliocystis persisterar naturligt i miljön för att återintroduceras till fiskpopulationerna årligen. Hittills har tre bakteriella agens påvisats i samband med epiteliocystis varav alla har klassats som nyupptäckta arter. De två första arterna som identifierades uppvisar tydligt de utvecklingsstadier som är utmärkande för klamydiabakterier. Den ena, Candidatus Piscichlamydia salmonis har identifierats i både vilda och odlade populationer i såväl sötvatten som saltvatten medan den andra, Candidadus Clavochlamydia salomincola, påvisats i vilda och odlade populationer men endast i sötvatten. Förutom dessa klamydiabakterier har en betaproteobakterie, Candidatus Branchiomonas cisticola identifierats på odlade populationer i saltvatten. Såväl Ca. B. cisticola som Ca. P. salmonis har visats kunna överföras horisontellt via vattnet. Indikationer finns även på att dessa agens persisterar i värdar i miljön. Epiteliocystis har påvisats på många olika fiskarter men de agens som orsakar tillståndet är värdspecifika vilket innebär att tillståndet inte smittar mellan fiskar som inte är nära släkt. Det finns för närvarande ingen effektiv behandling mot epiteliocystis hos laxfiskar men antibiotika har visats ha effekt på andra arter. Om det i framtiden skulle forskas fram en effektiv antibiotikabehandling mot tillståndet väcker det frågan kring antibiotikaanvändning och hur resistensutvecklingen kan hållas nere. För att öka förståelsen för epiteliocystis krävs mer forskning kring vilka förutsättningar som predisponerar för tillståndet och vilka behandlingar som kan vara effektiva.