Utveckling av vaccin mot kongenital toxoplasmos hos får

Abstract: Toxoplasma gondii är en parasit som kan infektera alla varmblodiga djur, men orsakar sällan komplikationer om den inte infekterar en dräktig eller immunosupprimerad individ. Den är ett stort problem för fårnäringen i och med de aborter, dödfödslar och neonatala dödsfall den orsakar. Då parasiten bildar vävnadscystor hos sin mellanvärd innebär infekterat fårkött en smittorisk för människa. I försvaret mot en toxoplasmainfektion är den cellmedierade immuniteten allra viktigast med tanke på att T. gondii är en intracellulär patogen. De viktigaste cellerna i skyddet mot infektion är NK-celler, aktiverade makrofager och T-celler. Emellertid är humoral immunitet effektiv mot de extracellulära parasitstadierna. Idag finns ett levande attenuerat vaccin, Toxovax, på marknaden för vaccinering av ungtackor mot kongenital toxoplasmos. Vaccinet ger en skyddande immunitet genom dess inducerande verkan på produktionen av IFN-γ och IgG. Ingen återvaccinering krävs. Toxovax ger längre dräktighetstid hos tackorna, högre födelsevikt hos lammen och större andel levande avkomma. Det motverkar även vävnadscystbildning och därmed zoonotisk smitta. Transmission till livmodern och fostret förhindras emellertid inte, men vaccinet ger ändå minskad mortalitet hos lamm. Dock har Toxovax kort hållbarhet och det finns en risk att stammen skulle kunna återgå i virulent form. I Sverige vaccineras inte ungtackor med Toxovax, trots de många fördelarna, då det logistiskt sett är omöjligt på grund av den korta hållbarheten. T. gondii har en komplex livscykel och olika antigen av varierande immunogenicitet uttrycks under dess olika parasitstadier. Detta medför att utvecklingen av nya vaccinkandidater försvåras. En viktig faktor vid utveckling av nya vaccin är att hitta antigen som uttrycks intracellulärt för att få lämplig immunrespons mot infektionen. Bland de nya vaccinkandidaterna är rekombinanta vektorvaccin och DNA-vaccin de mest lovande alternativen. De ger båda cellmedierad immunitet och i musmodeller har de gett goda resultat. På får har DNA-vaccin tillsammans med adjuvans visat sig ge cellmedierad immunitet. Det saknas emellertid fortfarande fältstudier av hur dessa vaccinkandidater fungerar i praktiken och avseende rekombinanta vektorvaccin krävs det betydligt fler studier på får.